Commoniser moved!

New domain, new form. Please change your RSS-feeds and read on at http://commoniser.dk

First new blog posted too, in swedish. Första nya blogg postad också, om varför folk kommer för sent.

Planka.nu i København

Bogmaskinen på Dortheavej 61 inviterede Planka.nu til København for at holde et oplæg. Med min dansk-svenske mutantbaggrund, tog jeg tjansen. Det finder sted i morgen lørdag kl. 12 og bagefter er der diskussion til omkring kl. 14. Vi skal snakke om aktivisme, og der er vist kaffe og kage også. God dansk hygge med andre ord. Invitationen lader til at komme på baggrund af nogle organiseringsmøder i aktivistmiljøet her under foråret, som skal blive spændende at høre mere om og tage del i. Mit eget engagement i Planka.nu begyndte efter at have flyttet til Stockholm forrige år.

Planka.nu er en forening for alle der kører gratis i kollektivtrafiken. Det gøres primært ved at drive en fællles forsikringskasse, hvor alle medlemmer betaler hinandens bøder, så ingen behøver være nervøs for at blive snuppet af kontrollanter. Målet er bundet sammen med midlet: hver gang nogen planker, bliver kollektivtrafikken også gratis. I dag findes Planka.nu i Stockholm, Göteborg, Skåne og snart også Oslo. Om diskussionen i morgen resulterer i nogen københavniseringer vil vise sig.

Om det her med “at planke”. På dansk siger vi som regel at man “kører på røven”, når man ikke betaler billetten. Alligevel giver det måske mening at bruge samme verbum som på svensk, att planka, i dens danske version, at planke. Ordet konnoterer selvfølgelig også til at kopiere noget identisk og udgive det under eget navn, fx et musikstykke. Men det kan samtidigt betyde at få tilgang til noget uden at betale – “planke ind til cirkusforestillingen” – hvilket er præcis det der menes. Interessant nok, bruger almen tale jo udtrykket “gratist”, hvilket henviser til den grundramme som de fleste i Planka.nu har ikke kun til kollektivtrafikken, men til hele samfundet: det skal blive gratis.

Det her med gratis. Oplægget kommer til at tage det lidt for givet, men det er vigtigt at også fundere videre over det i andre sammenhænge. At forestille sig et samfund hvor alt er gratis lyder måske som luftkasteller. Alligevel har Wall Street snakket om noget lignende i flere år: The End of Money. Når nu Wall Street forestiller sig samfund uden penge, bør man nok blive skeptisk til hvor “gratis” det egentlig kommer til at blive. Gratis som i Spotify, dvs. lytte til musik mod at blive afbrudt af reklamer, som du kun kan slippe for ved at betale? Stockholms tunnelbana er allerede spækket med reklamer – nogle af dem endda med lyd på (!) – det skal endelig ikke være løsningen på “gratis kollektivtrafik”. Gratis som gaveøkonomiens kapitalisering, dvs. at der altid forventes noget proportionelt tilbage for at nogen “giver dig noget gratis”? Det er lidt som juleaften hele året, og det skal ikke forstås positivt. Gratis som gratis for de indviede, dvs. den sociale kapitals erstatning af økonomisk kapital? Så skal man have de rigtige venner, udtrykke de rigtige tegn, eller kende nogen der kender nogen, for at få tilgang til de fælles goder. Osv osv.

Et bedre ord end gratis er da måske “det fælles” eller “det almene” (på engelsk det “the common” – og som system, “commonism“). På svensk snakker de om allemansrätten, alles ret til opholde sig og bruge de svenske skove, plæner, fjelde og søer – selvom de skulle ejes privat eller offentligt. Det handler altså om et ejerskab der er hinsides privat og offentlig-statslig ejendom. De senere år har diskussionerne om allemandsretten taget til i svenske kontekst. Piratbyrån slog et slag for “digital allemandsret”, de lancerede deres forestilling om velfærdssamfundet: “Välfärd startar vid 100 mbit!”. På samme måde foretaler Planka.nu en “urban allemandsret” i arbejdet for at cementere kollektivtrafikken som grundlæggende vilkår for at leve og bo i byen.

Planka.nu minder på mange måder om Piratgruppen & The Pirate Bay, der tidligt talte fildelernes sag, ved at koble sig op på en bevægelse i samfundet som allerede voksede dengang, gav den et bedre navn og forstærkede dens kraft med entreprenørlignende tiltag. På samme måde forvandler Planka.nu et ordningsproblem i kollektivtrafikken – folk der ikke betaler deres billet – til en politisk konflikt: for en gratis kollektivtrafik, der styres af de der rejser og arbejder i den.

Et ord udtryk der vender tilbage oftere og oftere er dette, at aktivisten kan skabe politisk forandring ved “at hacke” samfundet. En sådan aktivisme med hackeretik kan med et ord kaldes “Hacktivisme“. Idéen er, at kapitalismen ikke fungerer som en motor der kan saboteres, blokeres eller protesteres mod. Spørgsmålet er, om det overhovedet hjælper at snakke om kapitalismen i bestemt ental, som var det en “ting” der eksisterede derude, uden for os, eller om det snarere er en tendens eller process der hele tiden bliver til: den fortsatte kapitalisering af noget. Men skal vi stadig tænke på kapitalismen som en “ting”, virker det mere frugtbart at forestille sig et styresystem. Her gælder det om at holde energien kørende (“keep the power on!”), mens systemet hackes. Hackeren stiller sig derfor ikke udenfor og protesterer mod kontrollen og afgiftsfinansieringen, eller saboterer dets totale funktion, men begiver sig helt ind i systemet og laver om på det indefra. At tage sig igennem kollektivtrafikkens kontrolsystem i form af spærrer og kontrollanter, er en måde at udnytte og anvende infrastrukturen, mens man hacker kontrolsystemet og finansieringsmodellen. Samtidigt er hackeren jo også en ulydig figur, potentielt set kriminaliseret, så det er vigtigt at bevæge sig i systemets gråzoner. Flere har forsøgt anmelde Planka.nu til retsvæsenet for organiseret kriminalitet, men i de ni år som foreningen har eksisteret, har det ikke lykkedes. Og jo længere tid der går, jo sværere bliver det. At planke i kollektivtrafikken er nemlig ikke ulovligt – det er ikke bøder, men tillægsafgifter du risikerer at skulle betale – så organiseringen af afgiftsstrejken kan roligt tage form af stabil forsikringsvirksomhed for hackende ulydighed.

Foruden at præsentere grundvirksomheden hos Planka.nu – bødefonden – og det her koncept med at hacke, vil oplægget desuden komme forbi temaerne: hverdagens ulydighed, og at have en “bevægelse” uden en bevægelse; urban allemansret; italiensk “auroreduzione” i 1974; gratisgenerationen; spektakler; munter politik; livsstilsanarkisme for kidz; George Lakoffs rammer og grundrammer

Som sagt, Bogcaféen på Dortheavej 61 kl. 12-14. Oplæget er på dansk, med fare for et par forsvenskninger.

Brand och den intellektuellas roll

De anarkistiska intellektuella är tillbaka. Bloggen i dag handlar om den intellektuella som den framträder i nya tidningen Brand. Den intellektuella är inte en åskådare som analyserar utifrån, inte heller del av en aktivistisk överklass som leder riktningen i fronten, men en unik aktör bland andra, sammanflätad och delaktig i rörelsernas aktiviteter, arbetande på att bedriva aktivistisk medforskning.

———

Läser första numret av nystartade anarkistiska tidningen Brand, som har vilat de senaste åren. Genom tiden, och särskilt sen 80-talet kunde anarkistiska grupper ha Brand som forum, för att diskutera och rapportera sina aktioner. Internet har till stor del tagit över denna funktion, vilket då gav anledning för Brand att vila. Just detta, att vila, tycks  beskriva sådana situationer bättre än “att pausa”. Också kärleksrelationer pausas, med uttrycket “vi har en paus från varandra”. Ingenting händer när något pausas, istället väntas det bara på att samma bandspelare ska starta från samma punkt. Men i vilan händer det något, en kropp restituerar, bygger upp nya muskler, kanske somnar,  drömmer och konsoliderar den vakna tidens minnen i andra associationer.

Offentligheter

Vi brukar oftast prata om offentligheter i bestämt ental – offentligheten – som om det existerade ett ställe där alla människor tog del i samhällsdebatten. Men samhället består av en mängd offentligheter, i olika storlekar, som bildas kring gemensamma sakfrågor. Brands vilande verkar ha skapat förväntningar om att ta plats bortom aktivistgruppernas interna offentlighet. Istället har tidningen en mer utåtriktad hållning, att vilja ge sig in och debattera i en bredare politisk offentlighet, som kanske inte har frihetliga eller anarkistiska perspektiv, men behöver just sådana. Undrar vilka skumma partipolitiskt knutna aktörer, naiva om anarkism, som kommer att smygläsa tidningen nu?

Den intellektuella

Kajsa Ekis Ekman förälskas i gemenskaperna som uppstår på gatan till COP15, och använder sina egna mat- och dricksbehov som exempel: Som tema i det första numret har redaktionen valt ‘G som i Gemenskap’, vilket gjorde mig oerhörd nyfiken, då hela detta bloggprojekt ju kretsar kring det gemensamma, på engelsk the common eller även som system, commonism. Brand verkar dessutom ha skruvat upp temperaturen på teorin. Vissa skulle säga att texterna har en avgjort intellektuell karaktär: De använder och bygger komplex teori, experimenterar med nya uttryck och ord, översätter från andra språk, och formulerar “radikal systemkritik” med ett “fuck-finger åt den institutionaliserade politiken”.

Huruvida ordet ‘intellektuell’ hjälper oss särskilja en typ av aktivitet från en annan – annat-än-intellektuell – får stå som en öppen fråga. Men Brands skribenter verkar inte inta den roll vi som oftast förväntar oss av typen “Den intellektuella”. Vi förväntar oss en person som tänker och pratar (för) mycket, ofta om oförståeliga filosofiska existentiella problem, som sitter på kafé och läser någon bok med hög symbolvärde, i sin turtle-neck, tweed-jacka och hornglasögon. Eller hur? Vilket är precis bilden på den kulturradikala intellektuella, som den såg ut på 1960-tallet. Denna sorts intellektuella verkar numera förknippas med den ständiga kommunikationen av kulturell kapital – deras subtila förtryck: arroganta analyser, oförståeliga teori osv – vilket upprätthåller den statushierarki, som den intellektuella själv vinner på. Frågan är då, om denna persona inte har mer att göra med hipsterns kopiering av ett politisk uttryck, som numera inte har mycket koppling till någon positiv roll för intellektuella. Intellektuella som dominerar (inre som yttre – våra egna tendenser som andras): En pest och irritation vi alla måste undvika. Bloggposten här ska gå genom exemplet Brand, och försöka teckna en bild av en bättre roll för den intellektuella.

Brand och den gemensamma forskning

Mest iögonfallande verkar de flesta Brandskribenter, om inte alla, ha en stark anknytning till de rörelser, praktiker och gemenskaper de beskriver. Flera av skribenterna intar både rollen som analytiker (den som analyserar) och analysand (den som analyseras). En sorts “autofenomenologisk” metod uppstår (auto ‘mot självet’ + fenomenologi ‘studiet av det som träder fram’, dvs. studiet av hur egna upplevelser träder fram). Här följer ett par utdrag från Brand som visar detta.

Kajsa Ekis Ekman förälskas i gemenskaperna som uppstår på gatan till COP15, och använder sina egna mat- och dricksbehov som exempel:

Ett stort toppmöte är, för demonstranter, mer än en protest. Det är ett experiment i en ny samhällsordning och en kollektiv förälskelse samtidigt- Där upplöses de sedvanliga barriärerna mellan människor. Står någon och käkar på en munk eller har en påse nötter är det självklart att man går fram och frågar om man får smaka och lika självklart att de ger en. Detta, som är lag när det gäller cigaretter i det vanliga samhället, har här utsträckts till allt ätbart och drickbart. Man kan vaka i timmar utanför häktet till stöd för en person man aldrig sett. Helt plötsligt har man hela kroppen full av solidaritet utan att veta var det kommer ifrån, men det är självklart, ingen ifrågasätter det, vi hjälper varandra därför att alla kunde vara i samma situation och det är godtyckligt vem som drabbas

Mathias Wåg minns No Border-lägret sommaren 2002, där han träffade folk som senare skulle ge uppkomst till boken The Coming Insurrection (L’insurrection qui vient), vilken Wåg försvenskar glimrande i utdraget “Det stundande upproret”:

Ta fasta på det du känner är sant. Börja därifrån. Ett möte, en upptäckt, en utbredd strejkvåg, en jordbävning: varje händelse skapar sanningar genom att förändra vårt sätt att vara i världen. Och omvänt, varje observation som lämnar oss oberörda, som inte påverkar oss, som inte får oss att bli hängivna något förtjänar inte längre att kallas sant. Det finns en sanning bakom varje gest, varje praktik, varje relation, varje situation. Vi undviker vanligen bara den, hanterar den, vilket gör så många galna i vår tid. Känslan av att man lever en lögn är en sanning. Det handlar om att inte släppa taget, att istället starta därifrån.

Tillsammans med lokalsamhället ockuperar Masi Rezai ett hus i Rinkeby, och funderar efteråt hur det skapar gemenskaper i ens bostadsområde:

Efter ockupationen känner jag mycket fler folk här än vad jag gjorde förut. Jag kan inte gå från t-banan och hem utan att se nån från huset. Vi trodde ockupationen var ett medel för att nå ett mål: Att inte riva huset. Men nu undrar jag om inte själva ockupationen var målet. Det vi hade tillsammans, det vi skapade med varann var målet – själva huset var bara medlet.

Och vidare: Samira Ariadad involverade sig i den fackliga striden kring distributionsföretaget Lagena, vilket bl.a. blev till en dokumentärfilm i samarbete med Karin Arvidson, och i tidningen fortsätter hon analysen av osäkra just-in-time-arbeten och bemanningsföretag. Tobias Hübinette adopterades från Sydkorea, minns hur det känns att växa upp med en officiellt antirasistisk färgblindhet som norm, och kopplar adoptioners skapande av “transrasiella” till västlig liberal kolonialism. Samira Ariadad och Rasmus Fleischer gör en postdigital recension av Sunn O))):s våldsamma ljudspel och funderar hur deras magsäckar, trumhinnor och revben gemensamt sätts i vibrationer till konserten.

Det finns flera nämnvärda texter i Brand, som just använder skrivarens egen roll som aktör i analysen. Poängen är, att en sådan “autofenomenologisk” metod, baserar sig och formger beskrivningar genom de erfarenheter som uppstår i gemenskap. Eller, att upptäcka utåt genom att se och lyssna inåt. Skrivaren använder de tankar, erfarenheter, känslor och fantasier som uppstår i gemenskapen, till att göra analysen tjockare, bättre förankrad och med större användningspotiential (de som läser, och som själva vill göra något liknande, har nu exponerats för erfarenhetens efterreflektion – mycket terapeutisk!). Om problemet i att “ställa sig utanför” fenomenen för att beskriva dem, och klyschan om att ha “kritisk distans”, har Copyriot skrivit liknande saker.

Detta, att sammanfläta sin egen kropp i sammanhanget och använda den som instrument för undersökningen, relaterar till hur Hardt & Negri i boken Commonwealth (nyligen remixad) beskriver den intellektuellas roll. Den intellektuella måste undvika att begränsa sig till länstolen och kafét, för att upptäcka de affektbaserade sanningar som uppstår i det aktivistiska görande:

Strategiskt undersökande är det aktiva engagemang i produktionen av subjektivitet för att transformera verkligheten  [såkallad “biopolitik”, dvs. skapandet av livets omständigheter] …  vilket i sista ända medför produktionen av sanningar [jämför citatet ur Det stundande upproret]. Revolutionära drömmar bryter fram från politiska engagemang, skriver Robin Kelley: “Kollektiva sociala rörelser är inkubatorer för ny kunskap” [Det pågår redan forskning och  intellektuella diskussioner inom rörelserna]. Strategisk undersökning är något du inte kan prata om utan att göra det. (s. 127-128)

Den intellektuella kan därför inte vara en utanförstående kommentator, som kallt och distanserad analyserar rörelserna. Den intellektuella bedriver en sorts medforskning, sammanflätat och delaktig i rörelsernas aktiviteter. Men den intellektuella är inte ledaren av rörelserna, en avantgarde som går i förväg och bestämmer vägriktningen för de andra. I stället går rollerna som aktivist och forskare ihop:

Den intellektuella är och kan bara vara en militant, engagerad som en unik aktör bland andra, arbetande på ett forskningsprojekt vars mål är att skapa myllret. Den intellektuella är därför inte “i fronten” för att bestämma historians rörelser eller “på åskådarplats” för att kritisera dem, utan istället fullkomligt “inuti”. (s. 118)

———

Andra som läst och skrivit om Brand: Roya Hakimnia och Copyriot. En fin recension på Smålandspostens kultursida. De översatta citater är som vanligt försvenskade efter behov. Al kopiering är tillämpning.

Love for the biopolitical economy: Wasps & Orchids

———

This blog will talk about love. Yes, love! But first…

A DISCLAIMER FOR THE THICK-SKINNED AND THE HARD-BOILED

Love is not just a matter for the sentimental fool. Love produces subjectivities, affective networks, and schemes of cooperation. In this sense, love is an economic and political power. Love is not just a matter for the romantic either. Love is not merely, as it is often characterized, spontaneous or passive. It does not simply happen to us, as if it were an event that mystically arrives from nowhere. Instead it is an action, a biopolitical event, which, in order to be created in its benign form, also requires training. A boot camp of love for everyday life.

Love can fascinate us, but it should also interest us, since love provides a path for investigating the power and productivity of the common.

Corrupt forms of love

We often think of love as a means to escape the solitude and isolation of individualism. But in our contemporary ideology we end up getting isolated again in the private life of the couple or the family. To arrive at a political concept of love that recognizes it as centered on the production of common life, we have to break free from the contemporary corruptions of the term. After that, we’ll explore their antidotes.

1. Identitarian love, or “love of the same”. Identitarian love can be based, for example, on a narrow interpretation of the mandate to love thy neighbor, understanding it as a call to love those most proximate, those most like you. Family love, race love, nation love or patriotism, all exemplify the pressure to love most those most like you and hence less those who are different. From this perspective we might way that populisms, nationalisms, fascisms, and various religious fundamentalisms are based not so much on hatred as on love – but a horribly corrupted form of identitarian love. Love of the stranger, love of the farthest, and love of alterity can function as an antidote against the poison of identitarian love, which hinders and distorts love’s productivity by forcing it constantly to repeat the same.
2. Unifying love, or “love of becoming the same”. The contemporary dominant notion of romantic love in our culture, which Hollywood sells every day, its stock in trade, requires that the couple merge in unity. Individuals thus find each other with the promise of becoming the same. The mandatory sequence of this corrupted romantic love – couple–marriage–family – imagines people finding their match, like lost puzzle pieces, that now together make (or restore) a whole. Of course, no single other makes anyone whole. Contrary to this, some say that “you are already whole”. While this notion rings more true, it is also too simple. Rather, wholeness emerges from the inside as an internalized secure base, only through love’s inclusion of others. Discovering the uniqueness and singularity of our encounters and relations, can function as an antidote against the poison of unifying love, which handicaps and encloses love’s expansion by forcing it to merge into the one.

To summarize, these corrupt forms of love aim at the same goal: making the many into one, making the different into the same. Sameness and unity involve no creation but mere repetition without difference. Similarly, various forms of patriotism, nationalism or loyalty to the party, share this notion of setting (or pushing) aside differences and alterity in order to form a united people, a united identity.

Wasps & orchids

To discover a way out of the corruptions of live, let’s turn to the classic metaphor of insects and flowers. Certain orchids give off the odour of the sex pheromone of female wasps, and their flowers are shaped like the female wasp sex organs. Pollination is thus achieved by pseudocopulation as male wasps move from one orchid to the next, sinking their genital members into each flower and rubbing off pollen on their bodies in the process.

So wasps fuck flowers! Wasps do their work just like that, for nothing, but for the fun of it. Our delight at this example is due in part to the fact that it undercuts the industriousness and “productivism” usually attributed to nature. These wasps aren’t your dutiful worker bees; on the surface they aren’t driven to produce anything, at least not in the traditional sense. Seemingly, they just want to have fun.

A second point of interest is undoubtedly the way this pollination story reinforces the diatribe against the corruptions of love in the monogamous couple and the family, as told above. Wasps and orchids do not suggest any morality tale of marriage and stable union, as bees and flowers do, but rather evoke scenarios of cruising and serial sex common to some gay male practices and communities of non-monogamy.

This is not to say that cruising and anonymous sex serve as a model of love to emulate, but rather that they provide an antidote to the corruptions of love in the couple and the family, opening love up to the encounter of singularities.

Training in love of becoming-other

We should be careful to not just see the orchid as imitating the wasp or trying to deceive it, as botanists often do. Rather, the orchid is a becoming-wasp (becoming the wasp’s sexual organ) and the wasp is a becoming-orchid (becoming part of the orchid’s system of reproduction). What is central is the encounter and interaction between these two becomings, which together form a new assemblage, a wasp-orchid machine. The fable is devoid of intentions and interests: the wasps and orchids are not paragons of virtue in their mutual aid, nor are they models of egoistic self-love. We should avoid reducing the activities through questions like “What does it really mean?” or “What do they really want?”. Instead, this machinic language allows one to ask questions like “How does it work?”, “What happens in the process?” or “What comes to matter?”

The fable thus tells the story of wasp-orchid love, a love based on the encounter of alterity but also on a process of becoming different. The conspicuous variety of orchids, with their fascinating shapes and colours, tells us something of the power of wasp-orchid-love. A truly polymorphous love! Furthermore, beyond the serial and anonymous quality of cruising love, these becomings seem to continue their encounters, and thereby instituting lasting relations of becoming-other. By turning wasps and orchids into machines of becomings, we discover the parallel and open relationships of polyamorus love, where both serial encounters and relations of continuity can take place. Love does not just happen spontaneously, so a process of training in love becomes necessary in maintaining these forms of polyamorus love. Training in love does not reduce the multiplicity of singularities, making everyone the same or merging the many into one. In avoiding the corrupt forms of love and enhancing the benign ones, training in love creates contexts for the singularities to manage their encounters and relations: to avoid the negative encounters and relations, which diminish their strength, and prolong and repeat the joyful ones, which increase it.

The biopolitical production of love

Wasps who loves orchids point toward the conditions of the biopolitical economy. But how could these wasps be a model for economic production, you might ask, when they don’t produce anything? The bees and the flowers produce honey and fruit, but the wasps and orchids are just hedonists and aesthetes, merely creating pleasure and beauty! It is true that the interaction of wasps and orchids does not result primarily in goods, but one should not discount their biopolitical production, ie. the making of forms of life. In the encounter of singularities of their love, a new assemblage is created, marked by the continual metamorphosis of each singularity in the common. Wasp-orchid love, in other words, is a model of the production of subjectivity that animates the biopolitical economy. Let’s have done with worker bees, then, and focus on the singularities and becomings of wasp-orchid love!

Stereo Total – L’amour á trois

c’est sexy, extatique
crazy, excentrique
animal, romantique
c’est communiste

———

I copy-remixed this text from a number of passages in Michael Hardt & Antonio Negri‘s Common Wealth (pdf on a.aaarg.org), in particular p. 186-188 from the chapter “De Singularitate 1: Of Love Possessed”. Consequently, the “we” speaking in the text is a combination of these writers, their own copied writers, me, and anyone feeling the urge to inhabit this open text.

Notes on “Oh Dearism”, distant suffering and shame-based activism

Adam Curtis explores the phenomenon of distant suffering and its impact on contemporary politics and media. The points is: suffering in media leaves us apathetic and unable to act on the problems we are exposed of. It does not fulfil its promise of awakening indignation and mobilizing political change. Instead, it dulls our political affects, and naturalizes suffering. Distant suffering is precisely this, that we experience suffering from a distance, mediated through TVs, newspapers and other channels. Suffering usually provokes a feeling of pity in the other and, on a good day, even indignation, but since our reactions to the exposure of distant suffering never gets reinforced through political action – what is one to do? – the affects are gradually dulled and lose their intensity. In the end, we merely mobilize a lax state of worry, only able to produce the reaction: “Oh, dear”.

In a similar way, activist consciousness raising has for many years channelled their indignation through a production of shame and self-contempt in other people. People are horrible, with their bourgeois racist tendencies, holding animals in cage to experiment with and eat them, they only think about money, their car, or flat-screen TV. The solution is therefore to raise consciousness through protests and mockery, ie. raise shame. Where does this leave the TV-watching and shame-ridden citizen? Like apathy, shame and self-contempt are inhibiting affects: they shut down behaviour, and leaves the person in a depressed state, unable to act differently. The person only stops doing the horrible bourgeois activities for a moment, while in a state of shame, but have no new behavioural repertoire to replace the shameful behaviour with. Having no idea what to do puts the person in a state of cognitive dissonance. To reduce dissonance, a person usually finds changing their belief easier (“My behaviour is not so bad after all”) than changing their behaviour beyond inhibition, ie. creating a new kind of behaviour to replace it (“I have learned I can do this instead”). What the dissonance reduction produces instead is a construction of justification for the former shameful behaviour. In the process of justifying and constructing valid reasons for continuing to do the activity, the person strengthens the reasons and affective base of it. Thus, the dynamic of shame-producing activism and a shame-ridden person without a new behavioural repertoire, is unable to create a political event. Paradoxically, it often does the opposite, strengthening the existing behaviour.

Watching this video and reading these notes, you might find yourself in a meta-level state of Oh Dearism, since it has given you no other clues for what to do instead than keep watching troubling documentaries, reading about catastrophes in the newspaper, and seeing a worrying unveiling of a political scandal in the news, while feeling you have done a political act by attending with your mind to the trouble, but also feeling apathetic. The answer is, keep reading this blog, because it will give you all the answers and help you out of your apathy. Have a good day.

Parlamentarismens fattige

———

Indledningen til denne blog kunne lyde som et læserbrev. Men længere nede handler det om hvad det vil sige at være “parlamentarismens fattige” og at hacke kapitalismen. Indgangen som læserbrev passer med andre ord dårligt, og Commoniser vil fremover arbejde på kommunikationsstrategien. Husk, hav altid en god indledning! Men læs nu videre. Hvad sker der for det igangværende “moderniseringsprojekt” hos SF og SFU? Mikkel Skov Petersen fremlægger tre tendenser. Han fremlægger godt, læs ham:

Som en del af SF’s moderniserings-projekt har populisterne fået afskaffet de (centrale) dele af den marxistiske analyse, der er for besværlige – herunder spørgsmålet om ejendomsret.

Analyse af ejendomsret. Hm. Jeg følger pinligt lidt med i partipolitik, men mit indtryk var, at ejendomsretten var et ikke-spørgsmål. Det diskuteres ikke i parlamentarisk politik. Men jeg tog altså tilsyneladende fejl. Nuvel! Jeg ønsker også en fornyet kritik af ejendomsretten. Så mon ikke at dette tidspunkt, hvor man smider den ud, er et rimeligt tidspunkt at starte igen? Hvad der følger for neden kan således læses som et forsøg på dette: starten på en kritik af ejendomsretten.

1999 var vores 1968

Der skete noget i 1999. Årstallet fortæller os ikke blot noget om ejendomsretten, men også hvad der ligger hinsides ejendom. Hvad kritikkerne af ejendomsretten behøver, er en bredere diskussion og fremhævelse af den mængde af sfærer hvor ejendomsretten allerede kommer til kort. Det er de sfærer hvor ejendomsretten muligvis forsøges udøvet i sin mest ekstreme form, men samtidigt holder på at krakelere. De fleste kender grundtrækkene i fildelningskampene – i politisk form, fremst det mylder af pirater og hacktivister der dagligt kæmper mod ejendomsretten til informationer. Den grundlæggende modsætning kan tegnes mellem ejendom og fælles rigdom – eller i libertært lingo, mellem kontrollens begrænsninger og den frie spredning af informationer. Det er ét exempel. De kampe har stadig langt mere potentiale end hvad de tilskrives i dansk media – inklusive Modkraft. Måske fremst fordi det er så tydeligt hver gang hacktivisterne vinder. Exemplet kan ikke fungere opskrift til resten af tilværelsen dog, men behøver at suppleres med lignende kampe mod ejendom og for det fælles – eller i libertært lingo, mod kontrollens begrænsninger og for den frie spredning af informationer (og symboler, kroppe, og andre sager værdige at sprede). Men nogle ting gør hacktivismen symptomatisk for den nye modstandskamp – lige så, det ændrede syn på hvad man kæmper mod. Kapitalismen anskues mindre som motor der skal saboteres og smadres, og mere som et operativsystem på en computer – en kode man kan hacke, eller helt skifte ud. Jeg tror i denne forbindelse, at vi bør fundere videre over Karl Palmås’ påstand om, at 1999 må fungere som vores 1968. Brud af samme omfatning som i 1968 opstod omkring året 1999. Som en start, tænk på IT-boblens ændring af vores sprog i computeretermer; fremkomsten af crackers der bryder ned og hackers der bygger op; hvordan DJ’ens rolle ændrede sig fra jukebox til kunstner;  remix-kulturens kopimisme; netværket som model (i Eric Raymonds‘ termer Katedraler vs. Bazaarer).

Alligevel er det som om, folk alene forventer sig revolutioner der gentager fortiden. Vi forventer at 1968 gentager sig, blot uden trompetbukserne og syrerocken. Jeg er dårlig til partipolitik, men er der fx nogen partier – udover piratpartiet – som har benhårde standpunkter mod ejendom, der fx vil nedlægge copyright, patenter, og intellektuel ejendomsret? Jeg er ikke bekendt den slags standpunkter i parlamentarisk politik. Selv piratpartiet forholder sig kun til ejendommens online, og glemmer helt at at bevæge sig hinsides ejendommen IRL.

Tre scenarier tegner sig omkring politikken med offentlig og privat ejendom. På det parlamentariske niveau tvinges vi til at vælge enten-eller, enten offentlig eller privat ejendom. Realpolitisk bliver det dog altid et både-og: den totale sammensmeltning mellem stat og marked. Således eksisterer der altså ikke muligheden for hverken-eller: der findes ingen mulighed for at vælge ejendom fra, ingen vil repræsentere et sådant synspunkt, og således skaber parlamentet med dets repræsentative demokratiform sine egne fattige – de der bliver fattige på repræsentation.

Enten-eller: offentlig og privat ejendom

Problemet er bl.a., at der pt. mest snakkes socialisme vs. kapitalisme, i den forstand, at vi har svært at tænke hinsides statslig vs privat ejendom. Partipolitisk er det ofte et enten-eller (venstrefløjen vil have mere offentlig ejendom og mindre privat ejendom – højrefløjen vil have det modsatte). Lige gyldigt hvad, så skal vi altså fortsætte med at have ejendom, være den offentlig eller privat. Selv Enhedslisten lader til at udelukkende tænke i enten offentlig eller privat ejendom. Men det er en falsk dikotomi. Alligevel fortsætter den, fordi ejendom tages for givet – som sagt også på venstrefløjen. Der findes sikkert en masse gammel tænkning mod ejendomsretten i arkiverne og i partiprogrammerne. Men tænkes der aktivt på at undersøge og skabe de alternativer som kan erstatte ejendomsparadigmet? Det virker som at et opgør med ejendomsretten vil kræve et opgør med statsformen, som vi kender den. Alain Badiou har måske ret i at det ikke kan lade sig gøre, at indlade sig med staten og samtidig lave politik. Statsformen fungerer grundlæggende konservativ – når den først har udvidet sine grænser, ruller den aldrig tilbage – og det samme gælder for selv dens mest rabiate komponenter. Hvor findes det parlamentariske projekt, der udfordrer sit eget grundlag i statsformen?

Igen, jeg er naiv med partipolitikken og vil meget gerne korrigeres hvis jeg har misforstået, og vendes mod de partipolitiske aktiviteter hvor man kritiserer ejendom og forsøger skabe alternativer dertil. Tilsyneladende lægger vi dog ikke nok energi i undersøgelser af de præmisser for ejendommens hinsides – det fælles.

Både-og: Sammensmeltningen af stat og marked

Ejendom hænger ikke blot intimt sammen med det kapitalistiske marked og dets private virksomheder. Ejendom hænger også intimt sammen med statsformen, at vi bygger vores demokratiform på en stat. Jeg savner en kritik af statsformen. Her tænker jeg ikke på den slags pragmatiske argumenter om en totalreformistisk overgangsstat – fortsat i ad infinitum. I vores neoliberale samtid, har den socialdemokratiske tredje vej banet vejen for en total sammensmeltning af stat og marked. Det er vor tids proletariatets diktatur. Et socialliberalt sovjet-light. Det bliver mere og mere tydligt, at om der findes en progressiv brug af statsmagten, er det i så fald blot for at afmontere den stille og roligt. Men hvor henne i parlamentet snakkes der om at afmontere staten? Ikke engang på højrefløjen, de har lige så meget brug for statsapparatet til at fjernstyre markedet og lave deres postmoderne femårsplaner om “innovation” og “kreativitet” og whatnot. Kun tosserne i CEPOS har en seriøs kritik af staten. Men i stedet vil de blot sætte en markedets Leviathan af privatejede virksomheder i dets sted. Det hjælper ikke, og det bibeholder ejendomsretten blot i privat regi. På paradoxalt vis, tjener denne kritik desuden som en dialektisk pingpong-partner for regeringen, der i sidste ende blot medvirker til at cementere statsformen.

Hverken-eller: Parlamentarismens fattige

Det virker på samme måde som at demokratiformen heller ikke kritiseres mere, foruden i apatiske og opgivende vendinger. Mange føler, at den parlamentariske demokratiform handikapper de politiske og demokratiske processer. Vi oplever det så tit, at vi snart er ligeglad med at kritisere det. Vi ved heller ikke hvad alternativet er. Ligegyldigt hvad, så skal vi fortsætte med at have en politisk herskerklasse der skal administrere ejendom (være den højrefløjens gigantiske firmaer eller venstrefløjens gigantiske statsapparater).

Jeg føler mig ikke repræsenteret i parlamentet. Det er derfor hvert folketingsvalg indgyder apati i mig, for lige meget hvad folk stemmer, så vinder regeringen. Alligevel stemmer jeg, og ved de mest apatiske valg: på ingen – eller intet (som i decideret pseudofolkeafstemninger som tronfølgeloven). Jeg føler at jeg burde stemme på Det Usynlige Parti, men ikke engang dét findes i den nationalstat som jeg tvinges være borger i. Jeg ville så gerne kunne mobilisere lysten til at deltage i de parlamentariske processer, men jeg kan ikke. Jeg har oprigtigt prøvet, men jeg tror jeg spilder energier, som jeg i stedet kunne bruge på at lave mere værdifulde ting. For mig, findes der langt mere politik i undersøgelsen og skabelsen af livsformer, som opstår i politisk aktivisme og aktivistisk forskning. Det er klart for langt de fleste der identificerer sig som permanente aktivister, at politik breder sig ud i hverdagen, til at gælde hele livet. Parlamentarismens fattige, finder da glæde i skabelsen af selve livets omstændigheder, med et fint ord, “biopolitik”.

Openhagen University: Aktivistisk forskning

Jeg ville ønske at vi der arbejdede udenomsparlamentarisk dog blev lidt mindre apatiske og kunne nærme os de progressive krafter der trods alt er i parlamentet og partisystemet (igen, jeg er forholdsvis uvidende, hvilket er endnu et symptom på distancen mellem os). Hvordan kan vi finde hinanden, og under hvilke slags mødeformer bør vi mødes?

Et afsluttende ønske: vi behøver at tage ordet kommunisme tilbage. Det er korrumperet og betændt, som havde historieskrivningen givet det et Pavlovsk trauma. Hver kommunistisk ytring bliver en alarmklokke for totalitær politik. Hvilken joke! Vi behøver ordet kommunisme, renset fra al totalitarisme, stat, sovjet og diktatur. Vi behøver at skabe idéen om og realisere en horistonal og ikke-hierarkisk kommunisme. Vi behøver kommunistiske eksperimenter og forskninger, der ikke har sympati med statsformen, og således lever op til dets løfte: hinsides ejendom. Allt for alle: Omnia Sunt Communia. Proletariatets diktatur hører fortiden til – heldigvis – men alligevel bruges sammenkoblingen som et diktaturkort igen og igen mod enhver form for kommunistisk tankevirksomhed. Vi må begynde at sige dette, vise hvor automatisk kritikken virker. Forsvaret mod diktaturkortet er at reducere reduktionen: anvende diktatur-kortet-kortet, med forankring i en oprigtig anti-statslig kommunisme.

For at snakke lige ud:

1. Der findes værdi og rigdom hinsides privat og offentlig ejendom. “Det fælles” eller “det almene” virker som ok gode begreber, men brug endelig nogle andre hvis du har bedre. Spørgsmål om løsrivelsen fra ejendom er langt fra løst, og vi behøver metoder til at flygte fra ejendom gennem realisering af det fælles i bred skala. Vi behøver måske også spørge hvorvidt visse former for (offentlig og privat) ejendom bør beholdes, og hvilke former for ejendom som det nemmest/sværest går at flygte fra.
2. Der findes styring og regulering hinsides staten og regeringen. Det handler ikke om naive forestillinger om spontan orden og mængdens uskyldige kommensammen hver gang der knipses med facebook-sms-aktivist-klokkerne. Organisering er aldrig blot spontan, men må planlægges og trænes ind i som almen praxis. På den anden side, lever spontaniteten heldigvis videre. Og er det heller ikke spontante affekter som jubel, glæde, indignation og arrigskab, der først og fremmest driver vores kampe? Måske behøver vi da også en poetisk organisering af spontaniteten, så dens affekter kan fortsætte med at overraske.

Ikke-hierarkisk styring kan skabes – det er vores mål og middel. Det fælles har altid eksisteret – vi behøver blot få dets knopper til at blomstre, og forsvare det mod indhegninger. Men vi behøver seriøs aktivistisk forskning på området, for at kunne gentage og kopiere det fælles og dets ikke-hierarkiske regeringsformer til resten af samfundet. Det er lange træk, og vi behøver at tænke os om, mens vi gør det. Openhagen University, bliver det til noget?

Allegori om postanarkisme

Café Under Konstruktion på Nørrebro. På pristavlen over baren udfolder sig en politisk diskussion skrevet i kridt. I den ene side af tavlen står caféens navn med store bogstaver – CAFÉ UNDER KONSTRUKTION – og under navnet, i et belejligt tomrum, står der på skift sætninger af forskellig slags. Krimskrams og kruseduller, doodles og farvelader. Ofte tager småskriverierne form som slogans eller statements der på en eller anden måde forsøger, at forklare caféens væsen. Hvad kan caféen være? Sætningerne ændrer sig til tider hver dag, den ene dag et arrigt ord fra queermiljøernes vokabularium, den anden dag en solidarisk støtte til andre fristeder, den tredje dag et politisk symbol, fx. hammer og segl. En polyfon og kaotisk samtale. Caféen er som sagt under konstruktion, og man kunne derfor tilføje at denne skiftende kommunikation og refleksion over caféen hænger ganske godt sammen.

Én sætning vendte dog hele tiden tilbage, muligvis med så høj frekvens at de fleste gæster i caféen ikke så andet. Det blev sætningen der fulgte caféens navn: ”Café Under Konstruktion – Det’ det rene anarki!”. Hvordan kan en forstå det? En analyse kunne lyde, at dette simpelthen blev det mest passende slogan på caféens organisering og væsen. Gennem en evolutionær udsortering af andre konkurrende forslag, stod sloganet tilbage som det mest tydelige. Ingen havde lyst til at viske det ud, fordi det passede så godt på caféens væsen. Sloganet vandt den anarkistiske konkurrence af slogans.

En sådan analyse ignorerer dog, at kvaliteter ved konkurrencen mellem slogansene i sig selv kan fungere som objekt og materiale for sloganet. ”Det’ det rene anarki!” kan således tolkes som en kommentar til den anarkistiske struktur som de skiftende slogans på pristavlen er udtryk for. Det er jo trods alt ren anarki på pristavlen! “Det’ det rene anarki!” udsiger i følge denne analyse ikke noget om caféens væsen, men kommenterer i stedet den anarkistisk organiserede samtale der føres om caféens væsen. Sloganet, hvis vi da kan kalde kommentaren det, bliver således et metaslogan. Ved at italesætte den anarkistiske struktur selv, overtager og dominerer dette ene slogan dog på paradoksalt vis de andre slogans. For at kommentere på de andre slogans, må det også slette dem og skrive i deres sted, stille sig oven på de andre, og således slette selve sloganets analytiske materiale: anarkien. På paradoksalt vis, indføres desuden anarkismens modsætning: enhedstænkningen. Sloganet siger med andre ord, at det er det rene anarki, men heller ikke alt muligt andet (ikke queer, ikke solidarisk støttende, og ingen andre politiske symboler). Og således blev “Det’ det rene anarki” stående en tid.

Men den politiske diskussion på tavlen stoppede ikke. En sær tilføjelse begyndte pludselig at hægte sig på. Nu og da stod der ikke blot ”Café Under Konstruktion – Det’ det rene anarki!” men også ”(mener Anton)”. Det er klart at tilføjelsen ”(mener Anton)” udnytter kvaliteter ved det dominerende slogan – som en snylter – og kan derfor overleve udelukkende ved at hægte sig på den anden. Det ville ikke umiddelbart give mening at skrive ”Café Under Konstruktion (mener Anton)”. Men hvad betyder da kombinationen af meta-sloganet med dette nye snylterslogan? Jo, snylterloganet konstaterer selvfølgelig det simple faktum, at det var én person, Anton, der igen og igen skrev ”Det’ det rene anarki!”. Det var Anton der stod bag sloganet, og således alene Antons perspektiv der dominerede. ”Det’ det rene anarki!” var ikke en tør konstatering af tavlens skiftende sloganpolitik, men en enkelt persons konstante italesættelse af et specifikt perspektiv: anarkisme. Anton påråber caféen som anarkistisk. Som sagt foroven, skabte dette på paradoksalt vis sin egen modsætning, i form af dominerende enhedstænkning. Anton ønskede anarkisme for alle, men også på alles vegne.

Er ”(mener Anton)” da et forsøg på at komme anarkismen til livs og udgrænse den som en specifik og dominerende position? Har vi måske her at gøre med decideret anti-anarkisme? Nej, tværtimod! Tilføjelsen ”(mener Anton)” er anarkisme par excellence! Forklaring følger. Det er rigtigt at ”(mener Anton)” afgrænser ”Det’ det rene anarki!” som et perspektiv blandt andre. Det er rigtigt at sloganet peger på aktøren bag udsagnet, Anton. Og at Anton, ved at ikke udpege sig selv, skjult udøver sin magt og dominans over de andre slogans. Men netop denne intervention er central i anarkisters kritik af magt. ”(mener Anton)” sletter i øvrigt ikke metasloganet. Det tilføjer i stedet en mening bagefter. ”(mener Anton)” bygger med andre ord videre på anarkiet, men kommer også hinsides det. Hinsides en position om at tale på alles vegne, gennem at italesætte positionen (fremvise den skjulte magt), og italesætte den som specifik (det var bare Anton). ”(mener Anton)” afmonterer det, der i en kritik mod klassisk anarkisme, kaldes strukturløshedens tyranni. Hvad betyder det? Anarkisme har været kendt for, at ville nedbryde enhver slags strukturer. Men, siger kritikken, dette er en naiv forestilling – en naiv anarkisme. Ved at have øje på kun nedbrydningsprocessen, ser de naive anarkister slet ikke den opbygning, som allerede foregår samtidigt. Formelle strukturer erstattes af uformelle strukturer. En sådan kritik kaldes for poststrukturalistisk, og dens mest berømte exponent Michel Foucault. Foucault sagde, at ”magt frygter og foragter et vakuum”. Det betyder, at det ikke går at etablere magtløse rum, eller relationer uden magt. Det går ikke at stille sig udenfor magten – være fri fra magten. Eftersom magten producerer strukturer, er de facto strukturløshed umulig. Det betyder ikke, at også anarkisme og nedbrydningen af hierarkier er umulig. Det betyder blot at ligheden mellem mennesker ikke opstår spontant, men gennem den gentagende træning og opbygning af uformelle horisontale strukturer.

Tilbage til samtalen på caféens tavle. Et andet aspekt af metasloganet som jeg har antydet bør gøre os skeptiske. Påråbelsen af strukturløsheden – ”Det’ det rene anarki!” – lader at komme fra intet sted. Der er ingen afsender. Faktummet konstateres blot, som var det noget alle kollektivt havde blevet enige om. Der er ingen ledere der har bestemt sloganet på et møde. Men som tilføjelsen gjorde opmærksom på – ”(mener Anton)” – er der altså tale om en enkelt person, der betegner den formelle struktur. Og samtidigt danner en ny uformel struktur. En sloganets uformelle leder?

Havde Anton været bekendt med kritikken af strukturløshedens tyranni, ville han explicitere sig selv som magt. Eftersom det ikke var tilfældet, gjorde en anden det altså. Og ved at komme hinsides strukturløshedens dominans, etablerer ”(mener Anton)” en egentlig poststrukturalistisk informeret anarkisme. Poststrukturalistisk anarkisme. Det var langt. Postanarkisme? Det er måske ikke så vigtigt. Et vigtigere spørgsmål lyder: Hvis ”Det’ det rene anarki!” er en skjulende anarkisme, er ”Det’ det rene anarki! (mener Anton)” da en åben og expliciterende anarkisme? Det lader vores analyse til at sige. Men nej, tværtimod! ”(mener Anton)” forskyder blot magten, og bag ved påpegelsen af den gamle skjulte aktør, gemmer sig en ny skjult aktør. For hvem er det, der hele tiden tilføjer ”(mener Anton)”? Vi ved det ikke. Kunne man vove den spekulative hypotese at det var Anton selv, der gennem et konstrueret politisk spil på tavlen, blot ville fremme den postrukturalistiske postanarkisme?

———

Epilog

I filosofisk forstand rejser allegorien spørgsmål om hvordan sager “finder sted”, med dansk udtryk. På engelsk kan problematiken udtrykkes mere elegant med dobbeltbetydningen “come to matter”. Pointen er, at når en sag “comes to matter”, dvs. materialiserer sig som slogan på en tavle, er det samtidig en sag der “matters”, dvs. får betydning og således bliver objekt for politik. Copyriot har undersøgt det samme, og udtrykker sig på svensk som at sager “äger rum“. Hvad der kan siges om skriverierne på tavlen, kan i øvrigt siges om musik, om fest, om søvn, og hvad som helst der finder sted – “whatever matters”.

For god ordens skyld skal det siges, at snyltersloganet “(mener Anton)” blev en tilføjelse ikke på caféens tavle men her i teksten. Jeg tænkte det som en mulig postanarkistisk intervention, men så vidt jeg er bekendt stod “Det’ det rene anarki!” altså alene uden tilføjelse. Hvis noget lignende alligevel har fundet sted, vil jeg meget gerne høre om det.

Jeg fik i øvrigt at vide, ved skrivningen af denne tekst, at sloganet havde været borte fra caféens tavle under længere tid. Tilsyneladende havde caféens forskellige aktører taget “symbolmagten til diskussion”, som en udtrykte det. Det skulle være utroligt spændende at høre mere om dette, da den diskussion sikkert har været langt mere konkret end ovenstående abstraherede blogpost. Så velkommen at kommentere. Desuden tak til Troels, der var så sød at rekonstruere sloganet for oven, så vi kunne få et fint billede. At sloganet nu igen rent faktisk står på tavlen, og denne blogposts medvirken til det, kan der funderes videre over.

Just-In-Time arbete

———

“Varje onsdag anlände schemat för kommande vecka, vilket givetvis innebar svårigheter att planera vardagen från en vecka till en annan. Pressen att ta alla extra pass som dök upp, och det faktum att arbetspass kunde försvinna eller komma till bara timmar innan realisering, gjorde tillvaron till ett evigt väntande vid telefonen, i hopp om att en kollega blivit sjuk, eller en ny städning bokats.”

Ovanstående citat är ur Helenas berättelse om att jobba som städerska på tidigare omtalade Dagens Konflikt. Kanske illustrerar just denna sortens jobb på extrem vis hur resten av arbetsmarknaden rör sig mot ett korporativistisk system baserad på projektarbete. För att förstå denna omstrukturering av arbetet vill vi därför påpeka att par viktiga punkter för framtida analyser.

(1) Arbetet som projekt.

I sin bok om projektsamhället förklarar Anders Fogh Jensen hur våra liv och arbeten allt mera organiseras ad hoc, dvs. avgränsad för enskilda ändamål, och därför präglas av tillfällighet, frånvaro av klara förväntningar, och en osäkerhet som måste hanteras med nya medel. Varje städtillfälle kan ses som ett projekt: det organiseras ad hoc och måste utnyttjas med det samma (när telefonen ringer), det är avgränsad i tid (det lönade arbete tar kanske 2 timmar), och leder inte nödvändigtvis till nya projekt (nya städtillfällen). Eftersom Städfirman bara garanterar 4 timmars arbete om veckan blir arbetet som att hoppa från ena isflak till det andra, det ena projekt till det andra. Det gör att man bara kan känna till en vecka fram i sin kalender. Detta pekar också på ironin i hur 70-talets konstkritik har segrat sig själv ihjäl: Arbetet som repetition ersätts av arbetet som konstant återskapelse (alltid ett nytt ställe, alltid ett nytt tidspunkt – men återskapelsen är kanske mer repetitiv än någonsin?).

(2) Förtroendeingivande blir en viktig kompetens.

Helenas berättelse är en berättelse om det osäkra arbete, och det prekariat som utnyttjas av det. Osäkerheten kommer av bristen på repetition, dvs. de oändliga projektbaserade arbetstillfällen, som inte nödvändigtvis leder till nya projekt. Därför måste Helena och andra prekära arbetare hitta säkerheten annan stans. Den främsta sättet blir då en sorts förtroendeingivande, som arbetaren kan försöka förmedla till sin arbetsgivare, för att fortsätta få jobb. Kontrollen läggs därmed ut på arbetaren i form av självkontroll, som denne därefter måste kommunicera till arbetstagaren genom förtroende och engagemang. “Att göra sig besvärlig innan man ens skrivit på kontraktet”, är så klart inte att ingiva förtroende. Det tyder på att man har en brist på förtroende. Arbetsgivaren tycker så klart inte om sådant tråkig attityd, utan vill i stället ha engagemang.

(3) Ryktets återkomst.

“Men faktum var att ingen på företaget hade någon kunskap om de fackliga reglerna, och ryktet sa att städerskor som kontaktat facket konsekvent blivit nekade arbetspass utöver de grundläggande fyra timmarna”

I projektsamhället får nepotismen och ryktet sin återkomst, och de sociala kompetenser (t.ex. förtroendeingivande och informella möten med chefen) blir därför viktiga åter igen. Detta var precis vad arbetarrörelserna försökte avmontera på 60-talet, och som vi nu har insatt på nya villkor. Yrkeslivet fungerar som en strukturlös anarkism, dvs. en anarkism som döljer sina implicita strukturer (ryktet och de informella regler) genom en kritik av de formella strukturers stelhet (rättigheter och fackförbundets regler). Att etablera postanarkistisk demokrati på arbetsplatsen, och i de andre samhällen som utgör “samhället”, måste därför gå genom en ständig explicitering av de informella strukturer till en jämlikhet i implicita strukturer.

(4) Just-in-time arbetare.

Den såkallade Lean Production skapade vad vi nu känner som Just-In-Time Production (varorna till den rätta tid, så inget “spill” i form av standby- och väntetid, uppstår hos den som beställer). Projektsamhällets arbetsmarknad förlänger denna princip till arbetet också, så vi skapar arbetare som står tillgängliga för just-in-time work (så arbetstagaren kan undvika “spill” i form av städning på tidpunkter som plötsligt verkar onödiga, och i stället kan beställa städningen på precis det tidpunkt där det kommer ett hål i schemat, ad hoc så klart). Att vara just-in-time-arbetare betyder därför att man ska vara tillgänglig hela tiden, vilket också är en sorts arbete.

(5) Konkurrens i flexibilitet och tillgänglighet.

Arbetsmarknaden fungerar mera och mera efter principer om flexibilitet. Under den tidrymd då en person håller ett avtal öppet (“du kanske får ett jobb denna vecka”), kan den andra inte räkna med avtalet, men måste ändå räkna med det som en möjlighet (“jag måste hålla min kalender öppen, för att möjliggöra avtalet”). Tävlingen i projektsamhället går ut på att få flexibiliteten på sin sida, så man själv får makten att välja, ad hoc, när avtalet ska realiseras. Denna sorts flexibilitetens nollsumspel betyder alltså, att den enas oflexibilitet (“vi kan inte garantera mera än 4 timmars arbete, och måste ringa dig bara en timme innan du ska åka”), måste innebära den andras flexibilitet (“eftersom jag vill ha mera än 4 timmars arbete, måste jag vara beredd att arbeta inom en timme, hela veckan”). En sådan flexibilitet kan vissa individer dock inte upprätthålla, så de får nöja sig med att vara oflexibla underleverantörer till andras flexibilitet. I gengäld kan de då konkurrera med andra underleverantörer i att ta maximal oflexibilitet på sig själva, eller de kan konkurrera om att göra dem, de levererar till, beroende av bara sin egen leverans.

———

Det är för övrigt inte bara arbetet som vi bör säga dessa saker om, utan också andra sidor av livet börjar vi skapa runt projektet, t.ex. kärleksrelationer, arkitektur, sport, diskoteket, och kriget. Men det vill vi återkomma till.

Hedonism bortom Spotifysamhället

I sin senaste följetong av Spotifysamhället gör Fredrik Edin en klockren analys av konsumentidentiteten. Vad som framgår av analysen är, att detta är en otroligt motsägelsefull, kanske även ganska patetisk identitet. Paradoxen utgörs av “det allt vanligare fenomenet att folk betalar för att kunna betrakta sig som kunder”. Detta verkar paradoxalt, eftersom vi förväntar oss att man betalar för att kunna njuta något annat – det man betalar för. Men som Edin fräckt påstår, är en del av njutningen också själva det att betala. Konsumentens njutning av hens egen tillblivelse som konsument. Edin verkar implicit säga, att det ibland faktisk bara är denna tillblivelse, dvs. betalningen, som konsumenten njuter. Betalningen är inte längre ett medel till att uppnå ett mål, det är själva mål och medel. Även om det inte är fullkomligt så, säger det något om den bisarra identitet som konsumenten njuter.

Edins exempel går på den reduktion av rörelse som “motion” och “gymmet” innebär, dvs. att i stället för att röra sig mera i vardagen, funktionsuppdelar man livet, således att man bara rör sig på vissa platser och tidpunkter och med standardiserade övningar (som bara tränar en del av kroppen). Jag kom att tänka på två alternativ till detta, som jag själv tycker är mycket roliga: den sortens vardagens styrketräning som har kallats Beast Skillz och den sortens gatugymnastik som har populariserats under termen Parkour. Båda är helt gratis! Båda är dessutom en del av den rörelse inom träningsvärlden som har börjat vända blicken på så kallad funktionell träning, dvs. träning för hela kroppen, för att kunna utföra aktiviteter i vardagen. Och det finns så klart oändliga möjligheter för att röra sig, också mera ostrukturerad än detta. Jag ser i alla fall ingen orsak till att man inte bara slänger medlemskortet till SATS, och börjar leva sitt liv utan för gympafabriken.

Streetmovement-gänget, som intervjuas här, träffas fortfarande på Islands Brygge vid Köpenhamns hamn varje söndag. Jag brukade hänga med där, och det var fett nice. Och gratis så klart. Även om vissa av rörelserna är avancerade, hoppas jag videon visar hur enkelt det dock kan vara. Det är egentligen bara att hitta goda vänner och sen starta träning tillsammans!

Vi återvänder till problemet med konsumentidentiteten. Jag kommer att tänka på Kate Soper och hennes försök på att formulera en “alternativ hedonism” bortom konsumerism. Det vi redan har sagt om fysisk träning och rörelse av kroppen, kan alltså sägas i ett bredare perspektiv, den vardagens njutning av tillfredsställande aktiviteter (de följande citat urspringer från en artikel i tidsskriften Kvinder, Køn og Forskning)

Vi kan inte bara prata om den hedonistiska aktivitet dock, dvs. så länge denna aktivitet ingår i ett betalningsregim, och vi måste därför se på arbetet också. Kate Sopers kritik riktar sig till dels på arbetet, eller som hon säger,

“our general subordination to a time economy and work ethic which sees free time as a threat to prosperity rather than a form in which it can be realised”.

Mycket likt spotifieringsbegreppet, pekar Soper på följande paradox: att vi alltmer arbetar för att betala för att göra saker som annars är gratis, och sen behöver att kompensera för de saker som vi uppoffrar genom arbetet, genom att betala för att göra andra saker som annars också är gratis.

“The economy has become increasingly dependent for it’s ‘health’ on our collective preparedness to spend the money we earn working too hard and too long on the commodities which help to compensate for the forms of need satisfaction we have increasingly sacrificed through over-work and over-production. This is a dynamic that tends to the elimination of straightforward and inexpensive forms of gratification, only then to profit further through the provision of more expensive compensatory modes of consumption for those who can afford them.”

Spotifiering är precis denna eliminering av annars tillgängliga och gratis former av tillfredsställande aktiviteter, för att sen inhägna det allmänna i kompensatoriska surrogatlösningar. Som nästan alltid suger. Soper nämner en rad exempel, t.ex. turism,

“The leisure and tourist industry has increasingly tailored its offerings to the overworked, with holiday breaks that promise to make good the loos in ‘quality’ time”

mänsklig kontakt:

“Then there is the extra you often now have to pay for dealing with a person rather than a machine.”

kärlek och relationer:

“… the speed dating and Wife Selecting agencies that promise to make up for your loss of the arts of loving and relating.”

och slutligen Edins eget exempel, rörelsens reduktion till motion (gymmet), och den funktionsuppdelade staden:

“The multiplication of gyms to which people drive in order to do treadmill running in cities where, because there are so many cars on the street, they no longer find it pleasant or safe to walk or run”.

Undrar om Jung tänkte på något liknande när han sade “Religion is a defense against religious experience”? Hur som helst, vilken bisarr värld vi fortfarande lever i. Låt oss skynda oss ur den. Har man lust att gå vidare, kan man lyssna på Kate Soper när hon pratar om “Alternative Hedonism” på radioprogrammet Philosophy Bites. Torr brittisk analys, riktigt bra.

http://cdn1.libsyn.com/philosophybites/Kate_Soper_on_Alternative_Hedonism.mp3?nvb=20100314231231&nva=20100315232231&t=0e720e593a9252eca8518

En skärseld för jämlikhet

“When there is nothing left to burn, you have to set yourself on fire”

Stars – Your Ex-Lover is Dead

———

I dag ska vi prata om i morgon, dvs. vad för sorts ny värld vi kommer att se, efter den gamla är omstörtad. Texten handlar om demokrati och jämlikhet, och hur vi kommer dit. Om du inte pallar läsa det hela, summerar vi gärna huvudbudskapen i tre meningar. Alla måste vinna. Ingen kommer i helvete. Alla kommer i skärselden.

Jämlikhetsanden

Detta är till dels en text om en bok. Det är inte en bok som “alla borde läsa” – ingen bok bör få en sådan totalitär rekommendation. Men man kommer lätt i den stämning med Richard Wilkinson & Kate Picketts Jämlikhetsanden, på engelsk The Spirit Level. Boken visar med en enorm mängd data från 50 års epidemiologiska studier, den simpla slutsats, att jämlikhet leder till bättre samhällen. Så enkelt kan bokens budskap summeras. Med jämlikhet menas mera precist ekonomisk jämlikhet, dvs. inkomstklyftorna i samhället. Jämlikhet har alltså att göra med den relativa fattigdom. Syftet med denna bloggpost är, att just problematisera begreppet jämlikhet, så vi ska återvinna till detta. Dessutom, “bättre samhällen” är inte så enkelt, och egentligen innebär detta alltså några utvalda fenomen, så vad menas är, att jämlikhet leder till samhällen med bättre fysisk och psykisk hälsa, högre utbildning, högre social mobilitet, större tilltro i samhället, mindre fetma, mindre våld, färre som fängslas, etc. etc.  Eftersom jämlikhet på detta sätt analyseras över en lång rad olika variabler, som var och en korrelerar med graden av jämlikhet i samhället, har vi statistisk set att göra med en kausalitet, dvs. en orsakssamband: jämlikhet leder till summan av dessa olika fenomen – vi vågar att säga, bättre samhällen. Grafen nedanför visar summan av de olika studier. Se resten av evidensen och mycket mera på Equality Trust.

Den vanliga reaktionen på boken, särskild inom vänstern, har varit “Jaha, men det visste vi ju redan”, vilket är precis den reaktionen vi inte behöver. Christian Tengblads recension av boken på Dagens Konflikt är ett bra exempel på hur vänstern istället behöver ta in och bearbeta boken, så den också får konsekvenser för politiken – inte bara förstärker de slutsatser och föreställningar som vi redan har.

Han startar med kanske den viktigaste poäng som bör dras från boken, och knyter ihop det med en vanlig attityd inom vänstern:

Jämlikhet är en win-win strategi. Den tanken bör kännas ganska ny för vänstern och får mig att tänka på en bekant, på den tiden aktiv i Ung Vänster, som berättade hur skönt det var att vara den enda i panelen av ungdomsförbund som erkände att deras politik inte var bra för alla. Att kunna berätta att det finns grundläggande konflikter i det kapitalistiska samhället och hoppa över de trötta klyschorna om vad som är ”bra för Sverige” är befriande. Men kanske är det dags att börja prata om negativa effekter för alla människor i ett ojämlikt samhälle.

Alla kommer att vinna på ett mer jämlikt samhälle. Därför kommer jämlikhet också överklasserna till godo (paradoxalt, genom att ta bort deras privilegier som överklass). Ingen behöver dock förvänta att den nuvarande överklass bara kommer att “inse” denna fantastiska slutsats och agera efter den. För att parafrasera Tengblads referens till psykoanalysen, så är argumentation och bevisföring inte kungavägen till jämlika åtgärder. Jämlikhet ska institutionaliseras, inte genom ytlig insikt och formella deklarationer om jämlikhet , men genom en träning av hela kroppen och våra relationer i vardagen.

Insikt leder inte automatisk till jämlikhet

Påståendet pekar på ett grundläggande problem i vårt nuvarande samtalsdemokrati. En sådan demokratiform, formulerad av den tyske filosof Jürgen Habermas, föreställer sig att bra samhällen kan nås genom samtalssituationer där alla former för makt och intressen är frånvarande. Ett sådan föreställd samtal präglas av förståelse för, att “bättre argument” har en paradoxal tvångsfri tvång. Det bättre argument fordrar alltid förändringar i vårt förstånd och beteende, men förändring kommer inte av sig själv, även om vi intellektuellt set har “insett” styrkan av det bättre argumentet. För att stanna i Tengblads psykoanalytiska terminologi, kan vi säga, att insiktens väg är belagd med motstånd mot förändringen. Ett vanlig sådan motstånd är om det vi måste förändra, och lämna bakom oss, är för nära vår identitet. En sådan identitetsnära föreställning karakteriseras som ego-synton, om man t.ex. är benägen att säga “ja, det kanske är hemsk att slå sina barn, men så är jag bara!”. Undervärdera inte vanans makt, hur hemsk den än är. Motståndet ligger dock inte bara hos överklasserna och de som förtrycker, vilket vi kanske är benägna att tro. Det ligger också hos de som har byggd hela deras identitet på att bekämpa och förstöra överklassen och de som förtrycker. Har man byggd hela sin politiska identitet i opposition till en samhällsgrupp, och sen inser att också de måste vinna, blir det mycket förakt och hat att lämna bakom sig. Det är inte smärtfritt. Också detta motstånd av hat och förakt hindrar konstitutionen av nya jämlika politiker, då de fasthåller båda parter i en antagonism, där bara den ena kan vinna, där bara de förtryckta vinner. Att ta bort båda sidor av motståndet gäller därför både inom de som anses ska behandlas, dvs. den dominerande ekonomiska överklassen, men också hos de som anser sig vara behandlarna, de revolutionära och progressiva. Att uppnå jämlikhet blir därför lika mycket ett arbete för de som tror sig ha haft “insikten” hela tiden. Insikt utan citationstecken inkluderar insikt om sin egen roll i det dubbelsidiga motstånd till förändringarna som ska åstadkomma jämlikhet.

Rättigheter leder inte automatisk till jämlikhet

Hur går vi vidare då? Christian Tengblad håller sig mest till det partipolitiska:

Det genomslag som Jämlikhetsanden har haft i Storbrittanien, där frågan tas upp av till exempel progressiva konservativa i föreningen Bright Blue, har varit ett resultat av den öppna inställning författarna haft kring vilka som berörs av boken. Att den riktar sig till alla förklarar kanske också det extra hätska mottagning den fått av den svenska högern. Den sortens reaktioner brukar också vara ett tecken på att man är på rätt spår.

Att lägga ansvar på parlamentariska och partipolitiska processer är kanske för nuvarande nödvändigt, men också en aning konservativt. Vad vi behöver är inte bara en jämlik politik i lagstiftningen, t.ex. flera rättigheter, även om detta så klart kan vara bra verktyg. Detta är jämlikhet på formell nivå – de jure jämlikhet. Men hur många konsulterar och använder t.ex. sina människorättigheter under ett liv? Inte många. De är grundläggande för vår rättsstat, men också grundläggande ineffektiva. Rättigheter skapar nämligen i praxis en ny sorts kompetens – juridisk kompetens – som avgör vem som kan njuta av den formella jämlikhet. Rättigheter skapar dessutom en omväg i hur vi kan påverka våra liv gemensamt på mer direkt form, t.ex. genom att få som vana att först konsultera reglementen innan vi försöker hitta bra lösningar med andra människor. Tengblad pekar dock i sin titel på att förändringen mot jämlikhet kommer att ske inte så mycket på statlig nivå, men i den informella organisering av samhället: genom de olika fluktuerande och samhällsomstörtande samhällssandar. På något sätt måste jämlikhet alltså betyda mera än formell jämlikhet. Ska vi ta jämlikhet på allvar måste vi därför rikta oss mot frågan om ledarskap och styrning, dvs. hur vi har olika förutsättningar, inte bara ekonomisk, för att påverka samhällsutvecklingen och våra liv i stort. Jämlikhet måste alltså förstås som mera än utjämningen av inkomstklyftor – ekonomisk jämlikhet. Vad vi behöver är inte ett radikalt annat sorts perspektiv, bara en utvidgning av vårt resonemang, till andra sorters ojämlikheter, som gör att makten till att påverka våra liv fördelas olikt. En sådan gemensam nämnare skulle vi kunna kalla demokratisk jämlikhet.

Demokratisk jämlikhet

Liksom Tengblads recension, tar inte heller boken Jämlikhetsanden upp denna fråga om demokratisk jämlikhet som ett särskild fokus, eftersom jämlikhet anses som synonymt med hur många pengar vi tjänar, relativt till hur många pengar andra tjänar. Den relativa fattigdomen är alltså här en relativ ekonomisk fattigdom. Men detta är inte den enda sorts fattigdom, och inte heller den enda sorts hierarki och dominansrelation mellan folk. Sagt teoretisk: ekonomisk kapital är inte den enda kapitalform. Vanligtvis supplerar man med så kallad social och kulturell kapital, men två bättre ord skulle kanske kunna ersätta dessa. Den ena (den sociala) kapitalform kan vi i stället kalla nätvärkskapital, vilket refererar till den makt som nätvärk ger. Den andra (den kulturella) kapitalform kan vi i stället kalla humankapital eller kognitiv kapital, hvilket refererar till investeringen i din kropps intellektuella och affektiva förmåga, allt från att symbolarbeta på universitetet till “service with a smile” på McDonalds. Själv på Wall Street pratar vissa om att pengarna är på väg att förlora sin makt. Vi måste därför ha ögonen öppna på andra sätt att dominera och skapa hierarkiska skillnader, eftersom dessa kommer att bli mer viktiga.

Detta leder oss till frågan om organisering: hur förbinder vi oss till varan – och vem förbinder vi oss inte till? Hur ser vår nätvärk av inflytande ut – och vem är utan nätvärk, utan inflytande? Vilka sorters kompetenser gör vi oss beroende av – och vem har inte tillgång till utvecklingen av dessa kompetenser? Alla dessa frågor är frågor som bör ställas av människor som vill ha demokratisk jämlikhet, inte bara ekonomisk jämlikhet. Vår fråga blir då: om jämlikhet leder till bättre samhällen, vad leder då till jämlikhet? Som vi beskrev tidigare, leder inte “insikt” automatisk till förändring, eftersom det finns ett dubbelsidigt motstånd. Inte heller leder rättigheter och deklarationer automatisk till förändring, eftersom dessa kräver en juridisk kompetens, som inte heller är jämlikt fördelat.

(En teoretisk note. Vad vi måste komma i håg är, att det finns skillnad på jämlika organisationer och jämlika relationer. På samma sätt är det skillnad på hur statsvetenskapare pratar om institutioner, dvs. formella institutioner, och hur sociologer pratar om institutioner, dvs. informella institutioner.

Förändring uppstår genom en vardagens boot camp

Vi når bara jämlikhet om vi är villiga att gå genom tuff kroppslig träning och exercits, där alla ondartade vanor och motstånd gradvis lärs bort. En jämlikhetens skärseld. Vi måste konstituera och skapa en mängd av praxis som av sig själv avmonterar de ojämlika strukturer vi alla ogillar, genom att vi förpliktigar oss till att utöva dem. Anarkister har pekat på, att om vi bara förstör de strukturer som skapar förtrycket, kommer det strukturlösa samhället blomma. Om vi bara förstör den makt som skapar förtrycket, kommer det maktlösa samhället att skapa sig själv, spontant. Men detta stämmer inte, och bygger på en felaktig föreställning om det nobla urmänniska. Det är inte nog att hugga av huvudet av ledaren, eftersom detta bara leder till att de explicita strukturer fortsätter på implicit nivå – vad postanarkisterna kallar strukturlöshetens tyranni. Att utropa sin egen organisation eller grupp till att vara “horisontal” gör den inte till de facto horisontal. Att utropa sin egen aktivistgrupp till att vara “utan ledare”, gör inte att vissa enskilda personer inte styr hela showen ändå. Att göra ett projekt där “alla kan vara med”, betyder inte att alla tycker att de kan få vara med, även om de faktisk vill. Vi ska inte ha strukturlöshet, det finns inte! Vi ska inte slippa makten, det går inte! Vi behöver förstöra vissa strukturer, och avmontera vissa maktrelationer. Men de måste ersättas av andra: jämlika, icke-hierarkiska, platta, horisontala organiseringsformer.

Vad en “vardagens boot camp” kan betyda är, att de saker som vi tänker skriva i vår lagstiftning måste konstitueras och tränas in i vardagen för att få effekt. Sagt annorlunda, behöver vi alltså främst att skapa jämlikhet på informell nivå – de facto jämlikhet. Detta är en jämlik politik inte bara för papperet, men för kroppen och vanan, en träning och inlärning av jämlikhet. Det kommer inte att bli smärtfritt. Vi ses där ute!