❤ + A

Archive for the ‘Svensk’ Category

Commoniser moved!

In Dansk, English, Svensk on June 6, 2010 at 8:25 pm

New domain, new form. Please change your RSS-feeds and read on at http://commoniser.dk

First new blog posted too, in swedish. Första nya blogg postad också, om varför folk kommer för sent.

Advertisements

Brand och den intellektuellas roll

In Svensk on May 13, 2010 at 8:21 am

De anarkistiska intellektuella är tillbaka. Bloggen i dag handlar om den intellektuella som den framträder i nya tidningen Brand. Den intellektuella är inte en åskådare som analyserar utifrån, inte heller del av en aktivistisk överklass som leder riktningen i fronten, men en unik aktör bland andra, sammanflätad och delaktig i rörelsernas aktiviteter, arbetande på att bedriva aktivistisk medforskning.

———

Läser första numret av nystartade anarkistiska tidningen Brand, som har vilat de senaste åren. Genom tiden, och särskilt sen 80-talet kunde anarkistiska grupper ha Brand som forum, för att diskutera och rapportera sina aktioner. Internet har till stor del tagit över denna funktion, vilket då gav anledning för Brand att vila. Just detta, att vila, tycks  beskriva sådana situationer bättre än “att pausa”. Också kärleksrelationer pausas, med uttrycket “vi har en paus från varandra”. Ingenting händer när något pausas, istället väntas det bara på att samma bandspelare ska starta från samma punkt. Men i vilan händer det något, en kropp restituerar, bygger upp nya muskler, kanske somnar,  drömmer och konsoliderar den vakna tidens minnen i andra associationer.

Offentligheter

Vi brukar oftast prata om offentligheter i bestämt ental – offentligheten – som om det existerade ett ställe där alla människor tog del i samhällsdebatten. Men samhället består av en mängd offentligheter, i olika storlekar, som bildas kring gemensamma sakfrågor. Brands vilande verkar ha skapat förväntningar om att ta plats bortom aktivistgruppernas interna offentlighet. Istället har tidningen en mer utåtriktad hållning, att vilja ge sig in och debattera i en bredare politisk offentlighet, som kanske inte har frihetliga eller anarkistiska perspektiv, men behöver just sådana. Undrar vilka skumma partipolitiskt knutna aktörer, naiva om anarkism, som kommer att smygläsa tidningen nu?

Den intellektuella

Kajsa Ekis Ekman förälskas i gemenskaperna som uppstår på gatan till COP15, och använder sina egna mat- och dricksbehov som exempel: Som tema i det första numret har redaktionen valt ‘G som i Gemenskap’, vilket gjorde mig oerhörd nyfiken, då hela detta bloggprojekt ju kretsar kring det gemensamma, på engelsk the common eller även som system, commonism. Brand verkar dessutom ha skruvat upp temperaturen på teorin. Vissa skulle säga att texterna har en avgjort intellektuell karaktär: De använder och bygger komplex teori, experimenterar med nya uttryck och ord, översätter från andra språk, och formulerar “radikal systemkritik” med ett “fuck-finger åt den institutionaliserade politiken”.

Huruvida ordet ‘intellektuell’ hjälper oss särskilja en typ av aktivitet från en annan – annat-än-intellektuell – får stå som en öppen fråga. Men Brands skribenter verkar inte inta den roll vi som oftast förväntar oss av typen “Den intellektuella”. Vi förväntar oss en person som tänker och pratar (för) mycket, ofta om oförståeliga filosofiska existentiella problem, som sitter på kafé och läser någon bok med hög symbolvärde, i sin turtle-neck, tweed-jacka och hornglasögon. Eller hur? Vilket är precis bilden på den kulturradikala intellektuella, som den såg ut på 1960-tallet. Denna sorts intellektuella verkar numera förknippas med den ständiga kommunikationen av kulturell kapital – deras subtila förtryck: arroganta analyser, oförståeliga teori osv – vilket upprätthåller den statushierarki, som den intellektuella själv vinner på. Frågan är då, om denna persona inte har mer att göra med hipsterns kopiering av ett politisk uttryck, som numera inte har mycket koppling till någon positiv roll för intellektuella. Intellektuella som dominerar (inre som yttre – våra egna tendenser som andras): En pest och irritation vi alla måste undvika. Bloggposten här ska gå genom exemplet Brand, och försöka teckna en bild av en bättre roll för den intellektuella.

Brand och den gemensamma forskning

Mest iögonfallande verkar de flesta Brandskribenter, om inte alla, ha en stark anknytning till de rörelser, praktiker och gemenskaper de beskriver. Flera av skribenterna intar både rollen som analytiker (den som analyserar) och analysand (den som analyseras). En sorts “autofenomenologisk” metod uppstår (auto ‘mot självet’ + fenomenologi ‘studiet av det som träder fram’, dvs. studiet av hur egna upplevelser träder fram). Här följer ett par utdrag från Brand som visar detta.

Kajsa Ekis Ekman förälskas i gemenskaperna som uppstår på gatan till COP15, och använder sina egna mat- och dricksbehov som exempel:

Ett stort toppmöte är, för demonstranter, mer än en protest. Det är ett experiment i en ny samhällsordning och en kollektiv förälskelse samtidigt- Där upplöses de sedvanliga barriärerna mellan människor. Står någon och käkar på en munk eller har en påse nötter är det självklart att man går fram och frågar om man får smaka och lika självklart att de ger en. Detta, som är lag när det gäller cigaretter i det vanliga samhället, har här utsträckts till allt ätbart och drickbart. Man kan vaka i timmar utanför häktet till stöd för en person man aldrig sett. Helt plötsligt har man hela kroppen full av solidaritet utan att veta var det kommer ifrån, men det är självklart, ingen ifrågasätter det, vi hjälper varandra därför att alla kunde vara i samma situation och det är godtyckligt vem som drabbas

Mathias Wåg minns No Border-lägret sommaren 2002, där han träffade folk som senare skulle ge uppkomst till boken The Coming Insurrection (L’insurrection qui vient), vilken Wåg försvenskar glimrande i utdraget “Det stundande upproret”:

Ta fasta på det du känner är sant. Börja därifrån. Ett möte, en upptäckt, en utbredd strejkvåg, en jordbävning: varje händelse skapar sanningar genom att förändra vårt sätt att vara i världen. Och omvänt, varje observation som lämnar oss oberörda, som inte påverkar oss, som inte får oss att bli hängivna något förtjänar inte längre att kallas sant. Det finns en sanning bakom varje gest, varje praktik, varje relation, varje situation. Vi undviker vanligen bara den, hanterar den, vilket gör så många galna i vår tid. Känslan av att man lever en lögn är en sanning. Det handlar om att inte släppa taget, att istället starta därifrån.

Tillsammans med lokalsamhället ockuperar Masi Rezai ett hus i Rinkeby, och funderar efteråt hur det skapar gemenskaper i ens bostadsområde:

Efter ockupationen känner jag mycket fler folk här än vad jag gjorde förut. Jag kan inte gå från t-banan och hem utan att se nån från huset. Vi trodde ockupationen var ett medel för att nå ett mål: Att inte riva huset. Men nu undrar jag om inte själva ockupationen var målet. Det vi hade tillsammans, det vi skapade med varann var målet – själva huset var bara medlet.

Och vidare: Samira Ariadad involverade sig i den fackliga striden kring distributionsföretaget Lagena, vilket bl.a. blev till en dokumentärfilm i samarbete med Karin Arvidson, och i tidningen fortsätter hon analysen av osäkra just-in-time-arbeten och bemanningsföretag. Tobias Hübinette adopterades från Sydkorea, minns hur det känns att växa upp med en officiellt antirasistisk färgblindhet som norm, och kopplar adoptioners skapande av “transrasiella” till västlig liberal kolonialism. Samira Ariadad och Rasmus Fleischer gör en postdigital recension av Sunn O))):s våldsamma ljudspel och funderar hur deras magsäckar, trumhinnor och revben gemensamt sätts i vibrationer till konserten.

Det finns flera nämnvärda texter i Brand, som just använder skrivarens egen roll som aktör i analysen. Poängen är, att en sådan “autofenomenologisk” metod, baserar sig och formger beskrivningar genom de erfarenheter som uppstår i gemenskap. Eller, att upptäcka utåt genom att se och lyssna inåt. Skrivaren använder de tankar, erfarenheter, känslor och fantasier som uppstår i gemenskapen, till att göra analysen tjockare, bättre förankrad och med större användningspotiential (de som läser, och som själva vill göra något liknande, har nu exponerats för erfarenhetens efterreflektion – mycket terapeutisk!). Om problemet i att “ställa sig utanför” fenomenen för att beskriva dem, och klyschan om att ha “kritisk distans”, har Copyriot skrivit liknande saker.

Detta, att sammanfläta sin egen kropp i sammanhanget och använda den som instrument för undersökningen, relaterar till hur Hardt & Negri i boken Commonwealth (nyligen remixad) beskriver den intellektuellas roll. Den intellektuella måste undvika att begränsa sig till länstolen och kafét, för att upptäcka de affektbaserade sanningar som uppstår i det aktivistiska görande:

Strategiskt undersökande är det aktiva engagemang i produktionen av subjektivitet för att transformera verkligheten  [såkallad “biopolitik”, dvs. skapandet av livets omständigheter] …  vilket i sista ända medför produktionen av sanningar [jämför citatet ur Det stundande upproret]. Revolutionära drömmar bryter fram från politiska engagemang, skriver Robin Kelley: “Kollektiva sociala rörelser är inkubatorer för ny kunskap” [Det pågår redan forskning och  intellektuella diskussioner inom rörelserna]. Strategisk undersökning är något du inte kan prata om utan att göra det. (s. 127-128)

Den intellektuella kan därför inte vara en utanförstående kommentator, som kallt och distanserad analyserar rörelserna. Den intellektuella bedriver en sorts medforskning, sammanflätat och delaktig i rörelsernas aktiviteter. Men den intellektuella är inte ledaren av rörelserna, en avantgarde som går i förväg och bestämmer vägriktningen för de andra. I stället går rollerna som aktivist och forskare ihop:

Den intellektuella är och kan bara vara en militant, engagerad som en unik aktör bland andra, arbetande på ett forskningsprojekt vars mål är att skapa myllret. Den intellektuella är därför inte “i fronten” för att bestämma historians rörelser eller “på åskådarplats” för att kritisera dem, utan istället fullkomligt “inuti”. (s. 118)

———

Andra som läst och skrivit om Brand: Roya Hakimnia och Copyriot. En fin recension på Smålandspostens kultursida. De översatta citater är som vanligt försvenskade efter behov. Al kopiering är tillämpning.

Just-In-Time arbete

In Svensk on March 24, 2010 at 1:29 pm

———

“Varje onsdag anlände schemat för kommande vecka, vilket givetvis innebar svårigheter att planera vardagen från en vecka till en annan. Pressen att ta alla extra pass som dök upp, och det faktum att arbetspass kunde försvinna eller komma till bara timmar innan realisering, gjorde tillvaron till ett evigt väntande vid telefonen, i hopp om att en kollega blivit sjuk, eller en ny städning bokats.”

Ovanstående citat är ur Helenas berättelse om att jobba som städerskatidigare omtalade Dagens Konflikt. Kanske illustrerar just denna sortens jobb på extrem vis hur resten av arbetsmarknaden rör sig mot ett korporativistisk system baserad på projektarbete. För att förstå denna omstrukturering av arbetet vill vi därför påpeka att par viktiga punkter för framtida analyser.

(1) Arbetet som projekt.

I sin bok om projektsamhället förklarar Anders Fogh Jensen hur våra liv och arbeten allt mera organiseras ad hoc, dvs. avgränsad för enskilda ändamål, och därför präglas av tillfällighet, frånvaro av klara förväntningar, och en osäkerhet som måste hanteras med nya medel. Varje städtillfälle kan ses som ett projekt: det organiseras ad hoc och måste utnyttjas med det samma (när telefonen ringer), det är avgränsad i tid (det lönade arbete tar kanske 2 timmar), och leder inte nödvändigtvis till nya projekt (nya städtillfällen). Eftersom Städfirman bara garanterar 4 timmars arbete om veckan blir arbetet som att hoppa från ena isflak till det andra, det ena projekt till det andra. Det gör att man bara kan känna till en vecka fram i sin kalender. Detta pekar också på ironin i hur 70-talets konstkritik har segrat sig själv ihjäl: Arbetet som repetition ersätts av arbetet som konstant återskapelse (alltid ett nytt ställe, alltid ett nytt tidspunkt – men återskapelsen är kanske mer repetitiv än någonsin?).

(2) Förtroendeingivande blir en viktig kompetens.

Helenas berättelse är en berättelse om det osäkra arbete, och det prekariat som utnyttjas av det. Osäkerheten kommer av bristen på repetition, dvs. de oändliga projektbaserade arbetstillfällen, som inte nödvändigtvis leder till nya projekt. Därför måste Helena och andra prekära arbetare hitta säkerheten annan stans. Den främsta sättet blir då en sorts förtroendeingivande, som arbetaren kan försöka förmedla till sin arbetsgivare, för att fortsätta få jobb. Kontrollen läggs därmed ut på arbetaren i form av självkontroll, som denne därefter måste kommunicera till arbetstagaren genom förtroende och engagemang. “Att göra sig besvärlig innan man ens skrivit på kontraktet”, är så klart inte att ingiva förtroende. Det tyder på att man har en brist på förtroende. Arbetsgivaren tycker så klart inte om sådant tråkig attityd, utan vill i stället ha engagemang.

(3) Ryktets återkomst.

“Men faktum var att ingen på företaget hade någon kunskap om de fackliga reglerna, och ryktet sa att städerskor som kontaktat facket konsekvent blivit nekade arbetspass utöver de grundläggande fyra timmarna”

I projektsamhället får nepotismen och ryktet sin återkomst, och de sociala kompetenser (t.ex. förtroendeingivande och informella möten med chefen) blir därför viktiga åter igen. Detta var precis vad arbetarrörelserna försökte avmontera på 60-talet, och som vi nu har insatt på nya villkor. Yrkeslivet fungerar som en strukturlös anarkism, dvs. en anarkism som döljer sina implicita strukturer (ryktet och de informella regler) genom en kritik av de formella strukturers stelhet (rättigheter och fackförbundets regler). Att etablera postanarkistisk demokrati på arbetsplatsen, och i de andre samhällen som utgör “samhället”, måste därför gå genom en ständig explicitering av de informella strukturer till en jämlikhet i implicita strukturer.

(4) Just-in-time arbetare.

Den såkallade Lean Production skapade vad vi nu känner som Just-In-Time Production (varorna till den rätta tid, så inget “spill” i form av standby- och väntetid, uppstår hos den som beställer). Projektsamhällets arbetsmarknad förlänger denna princip till arbetet också, så vi skapar arbetare som står tillgängliga för just-in-time work (så arbetstagaren kan undvika “spill” i form av städning på tidpunkter som plötsligt verkar onödiga, och i stället kan beställa städningen på precis det tidpunkt där det kommer ett hål i schemat, ad hoc så klart). Att vara just-in-time-arbetare betyder därför att man ska vara tillgänglig hela tiden, vilket också är en sorts arbete.

(5) Konkurrens i flexibilitet och tillgänglighet.

Arbetsmarknaden fungerar mera och mera efter principer om flexibilitet. Under den tidrymd då en person håller ett avtal öppet (“du kanske får ett jobb denna vecka”), kan den andra inte räkna med avtalet, men måste ändå räkna med det som en möjlighet (“jag måste hålla min kalender öppen, för att möjliggöra avtalet”). Tävlingen i projektsamhället går ut på att få flexibiliteten på sin sida, så man själv får makten att välja, ad hoc, när avtalet ska realiseras. Denna sorts flexibilitetens nollsumspel betyder alltså, att den enas oflexibilitet (“vi kan inte garantera mera än 4 timmars arbete, och måste ringa dig bara en timme innan du ska åka”), måste innebära den andras flexibilitet (“eftersom jag vill ha mera än 4 timmars arbete, måste jag vara beredd att arbeta inom en timme, hela veckan”). En sådan flexibilitet kan vissa individer dock inte upprätthålla, så de får nöja sig med att vara oflexibla underleverantörer till andras flexibilitet. I gengäld kan de då konkurrera med andra underleverantörer i att ta maximal oflexibilitet på sig själva, eller de kan konkurrera om att göra dem, de levererar till, beroende av bara sin egen leverans.

———

Det är för övrigt inte bara arbetet som vi bör säga dessa saker om, utan också andra sidor av livet börjar vi skapa runt projektet, t.ex. kärleksrelationer, arkitektur, sport, diskoteket, och kriget. Men det vill vi återkomma till.

Hedonism bortom Spotifysamhället

In Svensk, video on March 15, 2010 at 8:29 pm

I sin senaste följetong av Spotifysamhället gör Fredrik Edin en klockren analys av konsumentidentiteten. Vad som framgår av analysen är, att detta är en otroligt motsägelsefull, kanske även ganska patetisk identitet. Paradoxen utgörs av “det allt vanligare fenomenet att folk betalar för att kunna betrakta sig som kunder”. Detta verkar paradoxalt, eftersom vi förväntar oss att man betalar för att kunna njuta något annat – det man betalar för. Men som Edin fräckt påstår, är en del av njutningen också själva det att betala. Konsumentens njutning av hens egen tillblivelse som konsument. Edin verkar implicit säga, att det ibland faktisk bara är denna tillblivelse, dvs. betalningen, som konsumenten njuter. Betalningen är inte längre ett medel till att uppnå ett mål, det är själva mål och medel. Även om det inte är fullkomligt så, säger det något om den bisarra identitet som konsumenten njuter.

Edins exempel går på den reduktion av rörelse som “motion” och “gymmet” innebär, dvs. att i stället för att röra sig mera i vardagen, funktionsuppdelar man livet, således att man bara rör sig på vissa platser och tidpunkter och med standardiserade övningar (som bara tränar en del av kroppen). Jag kom att tänka på två alternativ till detta, som jag själv tycker är mycket roliga: den sortens vardagens styrketräning som har kallats Beast Skillz och den sortens gatugymnastik som har populariserats under termen Parkour. Båda är helt gratis! Båda är dessutom en del av den rörelse inom träningsvärlden som har börjat vända blicken på så kallad funktionell träning, dvs. träning för hela kroppen, för att kunna utföra aktiviteter i vardagen. Och det finns så klart oändliga möjligheter för att röra sig, också mera ostrukturerad än detta. Jag ser i alla fall ingen orsak till att man inte bara slänger medlemskortet till SATS, och börjar leva sitt liv utan för gympafabriken.

Streetmovement-gänget, som intervjuas här, träffas fortfarande på Islands Brygge vid Köpenhamns hamn varje söndag. Jag brukade hänga med där, och det var fett nice. Och gratis så klart. Även om vissa av rörelserna är avancerade, hoppas jag videon visar hur enkelt det dock kan vara. Det är egentligen bara att hitta goda vänner och sen starta träning tillsammans!

Vi återvänder till problemet med konsumentidentiteten. Jag kommer att tänka på Kate Soper och hennes försök på att formulera en “alternativ hedonism” bortom konsumerism. Det vi redan har sagt om fysisk träning och rörelse av kroppen, kan alltså sägas i ett bredare perspektiv, den vardagens njutning av tillfredsställande aktiviteter (de följande citat urspringer från en artikel i tidsskriften Kvinder, Køn og Forskning)

Vi kan inte bara prata om den hedonistiska aktivitet dock, dvs. så länge denna aktivitet ingår i ett betalningsregim, och vi måste därför se på arbetet också. Kate Sopers kritik riktar sig till dels på arbetet, eller som hon säger,

“our general subordination to a time economy and work ethic which sees free time as a threat to prosperity rather than a form in which it can be realised”.

Mycket likt spotifieringsbegreppet, pekar Soper på följande paradox: att vi alltmer arbetar för att betala för att göra saker som annars är gratis, och sen behöver att kompensera för de saker som vi uppoffrar genom arbetet, genom att betala för att göra andra saker som annars också är gratis.

“The economy has become increasingly dependent for it’s ‘health’ on our collective preparedness to spend the money we earn working too hard and too long on the commodities which help to compensate for the forms of need satisfaction we have increasingly sacrificed through over-work and over-production. This is a dynamic that tends to the elimination of straightforward and inexpensive forms of gratification, only then to profit further through the provision of more expensive compensatory modes of consumption for those who can afford them.”

Spotifiering är precis denna eliminering av annars tillgängliga och gratis former av tillfredsställande aktiviteter, för att sen inhägna det allmänna i kompensatoriska surrogatlösningar. Som nästan alltid suger. Soper nämner en rad exempel, t.ex. turism,

“The leisure and tourist industry has increasingly tailored its offerings to the overworked, with holiday breaks that promise to make good the loos in ‘quality’ time”

mänsklig kontakt:

“Then there is the extra you often now have to pay for dealing with a person rather than a machine.”

kärlek och relationer:

“… the speed dating and Wife Selecting agencies that promise to make up for your loss of the arts of loving and relating.”

och slutligen Edins eget exempel, rörelsens reduktion till motion (gymmet), och den funktionsuppdelade staden:

“The multiplication of gyms to which people drive in order to do treadmill running in cities where, because there are so many cars on the street, they no longer find it pleasant or safe to walk or run”.

Undrar om Jung tänkte på något liknande när han sade “Religion is a defense against religious experience”? Hur som helst, vilken bisarr värld vi fortfarande lever i. Låt oss skynda oss ur den. Har man lust att gå vidare, kan man lyssna på Kate Soper när hon pratar om “Alternative Hedonism” på radioprogrammet Philosophy Bites. Torr brittisk analys, riktigt bra.

http://cdn1.libsyn.com/philosophybites/Kate_Soper_on_Alternative_Hedonism.mp3?nvb=20100314231231&nva=20100315232231&t=0e720e593a9252eca8518

En skärseld för jämlikhet

In Svensk on March 14, 2010 at 9:59 pm

“When there is nothing left to burn, you have to set yourself on fire”

Stars – Your Ex-Lover is Dead

———

I dag ska vi prata om i morgon, dvs. vad för sorts ny värld vi kommer att se, efter den gamla är omstörtad. Texten handlar om demokrati och jämlikhet, och hur vi kommer dit. Om du inte pallar läsa det hela, summerar vi gärna huvudbudskapen i tre meningar. Alla måste vinna. Ingen kommer i helvete. Alla kommer i skärselden.

Jämlikhetsanden

Detta är till dels en text om en bok. Det är inte en bok som “alla borde läsa” – ingen bok bör få en sådan totalitär rekommendation. Men man kommer lätt i den stämning med Richard Wilkinson & Kate Picketts Jämlikhetsanden, på engelsk The Spirit Level. Boken visar med en enorm mängd data från 50 års epidemiologiska studier, den simpla slutsats, att jämlikhet leder till bättre samhällen. Så enkelt kan bokens budskap summeras. Med jämlikhet menas mera precist ekonomisk jämlikhet, dvs. inkomstklyftorna i samhället. Jämlikhet har alltså att göra med den relativa fattigdom. Syftet med denna bloggpost är, att just problematisera begreppet jämlikhet, så vi ska återvinna till detta. Dessutom, “bättre samhällen” är inte så enkelt, och egentligen innebär detta alltså några utvalda fenomen, så vad menas är, att jämlikhet leder till samhällen med bättre fysisk och psykisk hälsa, högre utbildning, högre social mobilitet, större tilltro i samhället, mindre fetma, mindre våld, färre som fängslas, etc. etc.  Eftersom jämlikhet på detta sätt analyseras över en lång rad olika variabler, som var och en korrelerar med graden av jämlikhet i samhället, har vi statistisk set att göra med en kausalitet, dvs. en orsakssamband: jämlikhet leder till summan av dessa olika fenomen – vi vågar att säga, bättre samhällen. Grafen nedanför visar summan av de olika studier. Se resten av evidensen och mycket mera på Equality Trust.

Den vanliga reaktionen på boken, särskild inom vänstern, har varit “Jaha, men det visste vi ju redan”, vilket är precis den reaktionen vi inte behöver. Christian Tengblads recension av boken på Dagens Konflikt är ett bra exempel på hur vänstern istället behöver ta in och bearbeta boken, så den också får konsekvenser för politiken – inte bara förstärker de slutsatser och föreställningar som vi redan har.

Han startar med kanske den viktigaste poäng som bör dras från boken, och knyter ihop det med en vanlig attityd inom vänstern:

Jämlikhet är en win-win strategi. Den tanken bör kännas ganska ny för vänstern och får mig att tänka på en bekant, på den tiden aktiv i Ung Vänster, som berättade hur skönt det var att vara den enda i panelen av ungdomsförbund som erkände att deras politik inte var bra för alla. Att kunna berätta att det finns grundläggande konflikter i det kapitalistiska samhället och hoppa över de trötta klyschorna om vad som är ”bra för Sverige” är befriande. Men kanske är det dags att börja prata om negativa effekter för alla människor i ett ojämlikt samhälle.

Alla kommer att vinna på ett mer jämlikt samhälle. Därför kommer jämlikhet också överklasserna till godo (paradoxalt, genom att ta bort deras privilegier som överklass). Ingen behöver dock förvänta att den nuvarande överklass bara kommer att “inse” denna fantastiska slutsats och agera efter den. För att parafrasera Tengblads referens till psykoanalysen, så är argumentation och bevisföring inte kungavägen till jämlika åtgärder. Jämlikhet ska institutionaliseras, inte genom ytlig insikt och formella deklarationer om jämlikhet , men genom en träning av hela kroppen och våra relationer i vardagen.

Insikt leder inte automatisk till jämlikhet

Påståendet pekar på ett grundläggande problem i vårt nuvarande samtalsdemokrati. En sådan demokratiform, formulerad av den tyske filosof Jürgen Habermas, föreställer sig att bra samhällen kan nås genom samtalssituationer där alla former för makt och intressen är frånvarande. Ett sådan föreställd samtal präglas av förståelse för, att “bättre argument” har en paradoxal tvångsfri tvång. Det bättre argument fordrar alltid förändringar i vårt förstånd och beteende, men förändring kommer inte av sig själv, även om vi intellektuellt set har “insett” styrkan av det bättre argumentet. För att stanna i Tengblads psykoanalytiska terminologi, kan vi säga, att insiktens väg är belagd med motstånd mot förändringen. Ett vanlig sådan motstånd är om det vi måste förändra, och lämna bakom oss, är för nära vår identitet. En sådan identitetsnära föreställning karakteriseras som ego-synton, om man t.ex. är benägen att säga “ja, det kanske är hemsk att slå sina barn, men så är jag bara!”. Undervärdera inte vanans makt, hur hemsk den än är. Motståndet ligger dock inte bara hos överklasserna och de som förtrycker, vilket vi kanske är benägna att tro. Det ligger också hos de som har byggd hela deras identitet på att bekämpa och förstöra överklassen och de som förtrycker. Har man byggd hela sin politiska identitet i opposition till en samhällsgrupp, och sen inser att också de måste vinna, blir det mycket förakt och hat att lämna bakom sig. Det är inte smärtfritt. Också detta motstånd av hat och förakt hindrar konstitutionen av nya jämlika politiker, då de fasthåller båda parter i en antagonism, där bara den ena kan vinna, där bara de förtryckta vinner. Att ta bort båda sidor av motståndet gäller därför både inom de som anses ska behandlas, dvs. den dominerande ekonomiska överklassen, men också hos de som anser sig vara behandlarna, de revolutionära och progressiva. Att uppnå jämlikhet blir därför lika mycket ett arbete för de som tror sig ha haft “insikten” hela tiden. Insikt utan citationstecken inkluderar insikt om sin egen roll i det dubbelsidiga motstånd till förändringarna som ska åstadkomma jämlikhet.

Rättigheter leder inte automatisk till jämlikhet

Hur går vi vidare då? Christian Tengblad håller sig mest till det partipolitiska:

Det genomslag som Jämlikhetsanden har haft i Storbrittanien, där frågan tas upp av till exempel progressiva konservativa i föreningen Bright Blue, har varit ett resultat av den öppna inställning författarna haft kring vilka som berörs av boken. Att den riktar sig till alla förklarar kanske också det extra hätska mottagning den fått av den svenska högern. Den sortens reaktioner brukar också vara ett tecken på att man är på rätt spår.

Att lägga ansvar på parlamentariska och partipolitiska processer är kanske för nuvarande nödvändigt, men också en aning konservativt. Vad vi behöver är inte bara en jämlik politik i lagstiftningen, t.ex. flera rättigheter, även om detta så klart kan vara bra verktyg. Detta är jämlikhet på formell nivå – de jure jämlikhet. Men hur många konsulterar och använder t.ex. sina människorättigheter under ett liv? Inte många. De är grundläggande för vår rättsstat, men också grundläggande ineffektiva. Rättigheter skapar nämligen i praxis en ny sorts kompetens – juridisk kompetens – som avgör vem som kan njuta av den formella jämlikhet. Rättigheter skapar dessutom en omväg i hur vi kan påverka våra liv gemensamt på mer direkt form, t.ex. genom att få som vana att först konsultera reglementen innan vi försöker hitta bra lösningar med andra människor. Tengblad pekar dock i sin titel på att förändringen mot jämlikhet kommer att ske inte så mycket på statlig nivå, men i den informella organisering av samhället: genom de olika fluktuerande och samhällsomstörtande samhällssandar. På något sätt måste jämlikhet alltså betyda mera än formell jämlikhet. Ska vi ta jämlikhet på allvar måste vi därför rikta oss mot frågan om ledarskap och styrning, dvs. hur vi har olika förutsättningar, inte bara ekonomisk, för att påverka samhällsutvecklingen och våra liv i stort. Jämlikhet måste alltså förstås som mera än utjämningen av inkomstklyftor – ekonomisk jämlikhet. Vad vi behöver är inte ett radikalt annat sorts perspektiv, bara en utvidgning av vårt resonemang, till andra sorters ojämlikheter, som gör att makten till att påverka våra liv fördelas olikt. En sådan gemensam nämnare skulle vi kunna kalla demokratisk jämlikhet.

Demokratisk jämlikhet

Liksom Tengblads recension, tar inte heller boken Jämlikhetsanden upp denna fråga om demokratisk jämlikhet som ett särskild fokus, eftersom jämlikhet anses som synonymt med hur många pengar vi tjänar, relativt till hur många pengar andra tjänar. Den relativa fattigdomen är alltså här en relativ ekonomisk fattigdom. Men detta är inte den enda sorts fattigdom, och inte heller den enda sorts hierarki och dominansrelation mellan folk. Sagt teoretisk: ekonomisk kapital är inte den enda kapitalform. Vanligtvis supplerar man med så kallad social och kulturell kapital, men två bättre ord skulle kanske kunna ersätta dessa. Den ena (den sociala) kapitalform kan vi i stället kalla nätvärkskapital, vilket refererar till den makt som nätvärk ger. Den andra (den kulturella) kapitalform kan vi i stället kalla humankapital eller kognitiv kapital, hvilket refererar till investeringen i din kropps intellektuella och affektiva förmåga, allt från att symbolarbeta på universitetet till “service with a smile” på McDonalds. Själv på Wall Street pratar vissa om att pengarna är på väg att förlora sin makt. Vi måste därför ha ögonen öppna på andra sätt att dominera och skapa hierarkiska skillnader, eftersom dessa kommer att bli mer viktiga.

Detta leder oss till frågan om organisering: hur förbinder vi oss till varan – och vem förbinder vi oss inte till? Hur ser vår nätvärk av inflytande ut – och vem är utan nätvärk, utan inflytande? Vilka sorters kompetenser gör vi oss beroende av – och vem har inte tillgång till utvecklingen av dessa kompetenser? Alla dessa frågor är frågor som bör ställas av människor som vill ha demokratisk jämlikhet, inte bara ekonomisk jämlikhet. Vår fråga blir då: om jämlikhet leder till bättre samhällen, vad leder då till jämlikhet? Som vi beskrev tidigare, leder inte “insikt” automatisk till förändring, eftersom det finns ett dubbelsidigt motstånd. Inte heller leder rättigheter och deklarationer automatisk till förändring, eftersom dessa kräver en juridisk kompetens, som inte heller är jämlikt fördelat.

(En teoretisk note. Vad vi måste komma i håg är, att det finns skillnad på jämlika organisationer och jämlika relationer. På samma sätt är det skillnad på hur statsvetenskapare pratar om institutioner, dvs. formella institutioner, och hur sociologer pratar om institutioner, dvs. informella institutioner.

Förändring uppstår genom en vardagens boot camp

Vi når bara jämlikhet om vi är villiga att gå genom tuff kroppslig träning och exercits, där alla ondartade vanor och motstånd gradvis lärs bort. En jämlikhetens skärseld. Vi måste konstituera och skapa en mängd av praxis som av sig själv avmonterar de ojämlika strukturer vi alla ogillar, genom att vi förpliktigar oss till att utöva dem. Anarkister har pekat på, att om vi bara förstör de strukturer som skapar förtrycket, kommer det strukturlösa samhället blomma. Om vi bara förstör den makt som skapar förtrycket, kommer det maktlösa samhället att skapa sig själv, spontant. Men detta stämmer inte, och bygger på en felaktig föreställning om det nobla urmänniska. Det är inte nog att hugga av huvudet av ledaren, eftersom detta bara leder till att de explicita strukturer fortsätter på implicit nivå – vad postanarkisterna kallar strukturlöshetens tyranni. Att utropa sin egen organisation eller grupp till att vara “horisontal” gör den inte till de facto horisontal. Att utropa sin egen aktivistgrupp till att vara “utan ledare”, gör inte att vissa enskilda personer inte styr hela showen ändå. Att göra ett projekt där “alla kan vara med”, betyder inte att alla tycker att de kan få vara med, även om de faktisk vill. Vi ska inte ha strukturlöshet, det finns inte! Vi ska inte slippa makten, det går inte! Vi behöver förstöra vissa strukturer, och avmontera vissa maktrelationer. Men de måste ersättas av andra: jämlika, icke-hierarkiska, platta, horisontala organiseringsformer.

Vad en “vardagens boot camp” kan betyda är, att de saker som vi tänker skriva i vår lagstiftning måste konstitueras och tränas in i vardagen för att få effekt. Sagt annorlunda, behöver vi alltså främst att skapa jämlikhet på informell nivå de facto jämlikhet. Detta är en jämlik politik inte bara för papperet, men för kroppen och vanan, en träning och inlärning av jämlikhet. Det kommer inte att bli smärtfritt. Vi ses där ute!

Affektiv politik & gategate

In Svensk on February 19, 2010 at 3:34 am

———

Jag ställde mig följande psykopolitiska fråga: hur kan vi förstå reaktionerna och politiken i Jesper Nilssons berättelse om polisen i tunnelbanan ur ett affektivt perspektiv? Frågan uppstod vid läsning av Copyriots sammanfattning och försök på fokusering av debatterna, som i övrigt ger oerhörd bra perspektiv på de övriga inlägg.

Copyriot pekar på viktigheten i att omsätta de pågående händelser till “politiska förändringar”. Det är viktigt att hålla fokus på möjligheten för konkret ändring av lagstiftning på flera områden (som de olika analyser visar, öppnar storyn för en bredd intersektionalitet, dvs. en overgripande analys som visar hur de olika magtstrukturer komplimenterar och vidmakthåller varan). Men ändring av lagstiftning är så klart inte ända sorts “politik”.

Att Jesper Nilsson hävdade sig i en sak, där en vilken som hälst annan person vanligtvis inte skulle ha möjlighet att hävda sig, det har politisk värde i sig. Eller, det blir en händelse som får politisk tyngd (i detta ordets två betydelser: tyngd av mening – tyngd i materiell förstånd, som i förståelsen, att mening materialiseras). Låt os utveckla lite på denna hypotes om politisk tyngd. Vad betyder denna sista veckans skrivande och pratande i ett kollektivt-affektivt exponeringshenseende? Vilka, om någon, har berörts? Och i så fall på vilka sätt? På många forum och kommentarspor i bloggar, är det affektiva tillståndet överraskning återkommande. Det är inte den vanliga apatin, oftast formulerat i utrop av “Åh nej, vad hemsk” – den sortens distancerade medlidande, som vi oftast reagerer med, vid återkommande exponering för katastrofer och hunger genom TV-skärmen. När vi säger att händelsen får politisk tyngd, betyder detta då att händelsen (1) materialiseras i (2) en meningsbärande affekt. Man kunde också uttrycka det således, att händelsen äger affekt – äger kroppar.

Hypotesen här, är alltså då vidare att reaktionerna har haft en annan affektiv kvalité, än vad som oftast följs historier av kränkning, och att denna nya affektiva kvalité är överraskning. Många av os känner redan till polisfunktionen som system, och hur denne äger kropp och korruption i enskilda poliser. Men de flesta känner inte till detta, och blev därför överraskade. Storyn har reell nyhetsvärde i den förstånd att den exponerar stora delar av sveriges befolkning för något som tidigare inte var uppenbart. Exempelvis är första kommentar till Jesper Nilssons ursprungliga blogpost: “Är det verkligen Sverige detta har inträffat i?” Mina andra anekdotiska erfarenheter bekräftar samma förvirring och överraskning. Det är inte den vanliga apatiska “Åh nej” (som implicerar: “Vi visste det ville hända”).

När vi nu har etablerat överraskning som en dominerande affektiv färgning av de reaktioner som händelsen har skapat, kan vi då ställa frågan om affekt ur förändringsperspektiv: hur har den relevanta affekt redan och omedelbart berört en massa människor, på ett sätt de inte är vana vid, dvs. inte har exponerats för tidigare? Vad betyder överraskningen egentligen? Omedelbart, betyder den att något nytt har hänt. Men detta är inte intressant i sig själv. Det som är intressant med överraskning som affekt är, att den alltid följs av en annan affektiv kvalité. Överraskning kommer aldrig ensam. Affekt mobiliserar, och ny affekt mobiliserar på ny. Frågan är då vilken affekt som vi redan nu bör kunna se följa den första förvirring och överraskning. Vrede? Aggression? Nyfikenhet? Hopp även? Acceptans? Förbittring? Kanske något helt annat kommer uttrycka sig i det långa loppet – vilket i sin tur beror på hur de nuvarande affekterna uttrycks, hur dessa affekter kommer att äga rum och kroppar.