❤ + A

Commoniser moved!

In Dansk, English, Svensk on June 6, 2010 at 8:25 pm

New domain, new form. Please change your RSS-feeds and read on at http://commoniser.dk

First new blog posted too, in swedish. Första nya blogg postad också, om varför folk kommer för sent.

Planka.nu i København

In Dansk on May 21, 2010 at 12:34 pm

Bogmaskinen på Dortheavej 61 inviterede Planka.nu til København for at holde et oplæg. Med min dansk-svenske mutantbaggrund, tog jeg tjansen. Det finder sted i morgen lørdag kl. 12 og bagefter er der diskussion til omkring kl. 14. Vi skal snakke om aktivisme, og der er vist kaffe og kage også. God dansk hygge med andre ord. Invitationen lader til at komme på baggrund af nogle organiseringsmøder i aktivistmiljøet her under foråret, som skal blive spændende at høre mere om og tage del i. Mit eget engagement i Planka.nu begyndte efter at have flyttet til Stockholm forrige år.

Planka.nu er en forening for alle der kører gratis i kollektivtrafiken. Det gøres primært ved at drive en fællles forsikringskasse, hvor alle medlemmer betaler hinandens bøder, så ingen behøver være nervøs for at blive snuppet af kontrollanter. Målet er bundet sammen med midlet: hver gang nogen planker, bliver kollektivtrafikken også gratis. I dag findes Planka.nu i Stockholm, Göteborg, Skåne og snart også Oslo. Om diskussionen i morgen resulterer i nogen københavniseringer vil vise sig.

Om det her med “at planke”. På dansk siger vi som regel at man “kører på røven”, når man ikke betaler billetten. Alligevel giver det måske mening at bruge samme verbum som på svensk, att planka, i dens danske version, at planke. Ordet konnoterer selvfølgelig også til at kopiere noget identisk og udgive det under eget navn, fx et musikstykke. Men det kan samtidigt betyde at få tilgang til noget uden at betale – “planke ind til cirkusforestillingen” – hvilket er præcis det der menes. Interessant nok, bruger almen tale jo udtrykket “gratist”, hvilket henviser til den grundramme som de fleste i Planka.nu har ikke kun til kollektivtrafikken, men til hele samfundet: det skal blive gratis.

Det her med gratis. Oplægget kommer til at tage det lidt for givet, men det er vigtigt at også fundere videre over det i andre sammenhænge. At forestille sig et samfund hvor alt er gratis lyder måske som luftkasteller. Alligevel har Wall Street snakket om noget lignende i flere år: The End of Money. Når nu Wall Street forestiller sig samfund uden penge, bør man nok blive skeptisk til hvor “gratis” det egentlig kommer til at blive. Gratis som i Spotify, dvs. lytte til musik mod at blive afbrudt af reklamer, som du kun kan slippe for ved at betale? Stockholms tunnelbana er allerede spækket med reklamer – nogle af dem endda med lyd på (!) – det skal endelig ikke være løsningen på “gratis kollektivtrafik”. Gratis som gaveøkonomiens kapitalisering, dvs. at der altid forventes noget proportionelt tilbage for at nogen “giver dig noget gratis”? Det er lidt som juleaften hele året, og det skal ikke forstås positivt. Gratis som gratis for de indviede, dvs. den sociale kapitals erstatning af økonomisk kapital? Så skal man have de rigtige venner, udtrykke de rigtige tegn, eller kende nogen der kender nogen, for at få tilgang til de fælles goder. Osv osv.

Et bedre ord end gratis er da måske “det fælles” eller “det almene” (på engelsk det “the common” – og som system, “commonism“). På svensk snakker de om allemansrätten, alles ret til opholde sig og bruge de svenske skove, plæner, fjelde og søer – selvom de skulle ejes privat eller offentligt. Det handler altså om et ejerskab der er hinsides privat og offentlig-statslig ejendom. De senere år har diskussionerne om allemandsretten taget til i svenske kontekst. Piratbyrån slog et slag for “digital allemandsret”, de lancerede deres forestilling om velfærdssamfundet: “Välfärd startar vid 100 mbit!”. På samme måde foretaler Planka.nu en “urban allemandsret” i arbejdet for at cementere kollektivtrafikken som grundlæggende vilkår for at leve og bo i byen.

Planka.nu minder på mange måder om Piratgruppen & The Pirate Bay, der tidligt talte fildelernes sag, ved at koble sig op på en bevægelse i samfundet som allerede voksede dengang, gav den et bedre navn og forstærkede dens kraft med entreprenørlignende tiltag. På samme måde forvandler Planka.nu et ordningsproblem i kollektivtrafikken – folk der ikke betaler deres billet – til en politisk konflikt: for en gratis kollektivtrafik, der styres af de der rejser og arbejder i den.

Et ord udtryk der vender tilbage oftere og oftere er dette, at aktivisten kan skabe politisk forandring ved “at hacke” samfundet. En sådan aktivisme med hackeretik kan med et ord kaldes “Hacktivisme“. Idéen er, at kapitalismen ikke fungerer som en motor der kan saboteres, blokeres eller protesteres mod. Spørgsmålet er, om det overhovedet hjælper at snakke om kapitalismen i bestemt ental, som var det en “ting” der eksisterede derude, uden for os, eller om det snarere er en tendens eller process der hele tiden bliver til: den fortsatte kapitalisering af noget. Men skal vi stadig tænke på kapitalismen som en “ting”, virker det mere frugtbart at forestille sig et styresystem. Her gælder det om at holde energien kørende (“keep the power on!”), mens systemet hackes. Hackeren stiller sig derfor ikke udenfor og protesterer mod kontrollen og afgiftsfinansieringen, eller saboterer dets totale funktion, men begiver sig helt ind i systemet og laver om på det indefra. At tage sig igennem kollektivtrafikkens kontrolsystem i form af spærrer og kontrollanter, er en måde at udnytte og anvende infrastrukturen, mens man hacker kontrolsystemet og finansieringsmodellen. Samtidigt er hackeren jo også en ulydig figur, potentielt set kriminaliseret, så det er vigtigt at bevæge sig i systemets gråzoner. Flere har forsøgt anmelde Planka.nu til retsvæsenet for organiseret kriminalitet, men i de ni år som foreningen har eksisteret, har det ikke lykkedes. Og jo længere tid der går, jo sværere bliver det. At planke i kollektivtrafikken er nemlig ikke ulovligt – det er ikke bøder, men tillægsafgifter du risikerer at skulle betale – så organiseringen af afgiftsstrejken kan roligt tage form af stabil forsikringsvirksomhed for hackende ulydighed.

Foruden at præsentere grundvirksomheden hos Planka.nu – bødefonden – og det her koncept med at hacke, vil oplægget desuden komme forbi temaerne: hverdagens ulydighed, og at have en “bevægelse” uden en bevægelse; urban allemansret; italiensk “auroreduzione” i 1974; gratisgenerationen; spektakler; munter politik; livsstilsanarkisme for kidz; George Lakoffs rammer og grundrammer

Som sagt, Bogcaféen på Dortheavej 61 kl. 12-14. Oplæget er på dansk, med fare for et par forsvenskninger.

Brand och den intellektuellas roll

In Svensk on May 13, 2010 at 8:21 am

De anarkistiska intellektuella är tillbaka. Bloggen i dag handlar om den intellektuella som den framträder i nya tidningen Brand. Den intellektuella är inte en åskådare som analyserar utifrån, inte heller del av en aktivistisk överklass som leder riktningen i fronten, men en unik aktör bland andra, sammanflätad och delaktig i rörelsernas aktiviteter, arbetande på att bedriva aktivistisk medforskning.

———

Läser första numret av nystartade anarkistiska tidningen Brand, som har vilat de senaste åren. Genom tiden, och särskilt sen 80-talet kunde anarkistiska grupper ha Brand som forum, för att diskutera och rapportera sina aktioner. Internet har till stor del tagit över denna funktion, vilket då gav anledning för Brand att vila. Just detta, att vila, tycks  beskriva sådana situationer bättre än “att pausa”. Också kärleksrelationer pausas, med uttrycket “vi har en paus från varandra”. Ingenting händer när något pausas, istället väntas det bara på att samma bandspelare ska starta från samma punkt. Men i vilan händer det något, en kropp restituerar, bygger upp nya muskler, kanske somnar,  drömmer och konsoliderar den vakna tidens minnen i andra associationer.

Offentligheter

Vi brukar oftast prata om offentligheter i bestämt ental – offentligheten – som om det existerade ett ställe där alla människor tog del i samhällsdebatten. Men samhället består av en mängd offentligheter, i olika storlekar, som bildas kring gemensamma sakfrågor. Brands vilande verkar ha skapat förväntningar om att ta plats bortom aktivistgruppernas interna offentlighet. Istället har tidningen en mer utåtriktad hållning, att vilja ge sig in och debattera i en bredare politisk offentlighet, som kanske inte har frihetliga eller anarkistiska perspektiv, men behöver just sådana. Undrar vilka skumma partipolitiskt knutna aktörer, naiva om anarkism, som kommer att smygläsa tidningen nu?

Den intellektuella

Kajsa Ekis Ekman förälskas i gemenskaperna som uppstår på gatan till COP15, och använder sina egna mat- och dricksbehov som exempel: Som tema i det första numret har redaktionen valt ‘G som i Gemenskap’, vilket gjorde mig oerhörd nyfiken, då hela detta bloggprojekt ju kretsar kring det gemensamma, på engelsk the common eller även som system, commonism. Brand verkar dessutom ha skruvat upp temperaturen på teorin. Vissa skulle säga att texterna har en avgjort intellektuell karaktär: De använder och bygger komplex teori, experimenterar med nya uttryck och ord, översätter från andra språk, och formulerar “radikal systemkritik” med ett “fuck-finger åt den institutionaliserade politiken”.

Huruvida ordet ‘intellektuell’ hjälper oss särskilja en typ av aktivitet från en annan – annat-än-intellektuell – får stå som en öppen fråga. Men Brands skribenter verkar inte inta den roll vi som oftast förväntar oss av typen “Den intellektuella”. Vi förväntar oss en person som tänker och pratar (för) mycket, ofta om oförståeliga filosofiska existentiella problem, som sitter på kafé och läser någon bok med hög symbolvärde, i sin turtle-neck, tweed-jacka och hornglasögon. Eller hur? Vilket är precis bilden på den kulturradikala intellektuella, som den såg ut på 1960-tallet. Denna sorts intellektuella verkar numera förknippas med den ständiga kommunikationen av kulturell kapital – deras subtila förtryck: arroganta analyser, oförståeliga teori osv – vilket upprätthåller den statushierarki, som den intellektuella själv vinner på. Frågan är då, om denna persona inte har mer att göra med hipsterns kopiering av ett politisk uttryck, som numera inte har mycket koppling till någon positiv roll för intellektuella. Intellektuella som dominerar (inre som yttre – våra egna tendenser som andras): En pest och irritation vi alla måste undvika. Bloggposten här ska gå genom exemplet Brand, och försöka teckna en bild av en bättre roll för den intellektuella.

Brand och den gemensamma forskning

Mest iögonfallande verkar de flesta Brandskribenter, om inte alla, ha en stark anknytning till de rörelser, praktiker och gemenskaper de beskriver. Flera av skribenterna intar både rollen som analytiker (den som analyserar) och analysand (den som analyseras). En sorts “autofenomenologisk” metod uppstår (auto ‘mot självet’ + fenomenologi ‘studiet av det som träder fram’, dvs. studiet av hur egna upplevelser träder fram). Här följer ett par utdrag från Brand som visar detta.

Kajsa Ekis Ekman förälskas i gemenskaperna som uppstår på gatan till COP15, och använder sina egna mat- och dricksbehov som exempel:

Ett stort toppmöte är, för demonstranter, mer än en protest. Det är ett experiment i en ny samhällsordning och en kollektiv förälskelse samtidigt- Där upplöses de sedvanliga barriärerna mellan människor. Står någon och käkar på en munk eller har en påse nötter är det självklart att man går fram och frågar om man får smaka och lika självklart att de ger en. Detta, som är lag när det gäller cigaretter i det vanliga samhället, har här utsträckts till allt ätbart och drickbart. Man kan vaka i timmar utanför häktet till stöd för en person man aldrig sett. Helt plötsligt har man hela kroppen full av solidaritet utan att veta var det kommer ifrån, men det är självklart, ingen ifrågasätter det, vi hjälper varandra därför att alla kunde vara i samma situation och det är godtyckligt vem som drabbas

Mathias Wåg minns No Border-lägret sommaren 2002, där han träffade folk som senare skulle ge uppkomst till boken The Coming Insurrection (L’insurrection qui vient), vilken Wåg försvenskar glimrande i utdraget “Det stundande upproret”:

Ta fasta på det du känner är sant. Börja därifrån. Ett möte, en upptäckt, en utbredd strejkvåg, en jordbävning: varje händelse skapar sanningar genom att förändra vårt sätt att vara i världen. Och omvänt, varje observation som lämnar oss oberörda, som inte påverkar oss, som inte får oss att bli hängivna något förtjänar inte längre att kallas sant. Det finns en sanning bakom varje gest, varje praktik, varje relation, varje situation. Vi undviker vanligen bara den, hanterar den, vilket gör så många galna i vår tid. Känslan av att man lever en lögn är en sanning. Det handlar om att inte släppa taget, att istället starta därifrån.

Tillsammans med lokalsamhället ockuperar Masi Rezai ett hus i Rinkeby, och funderar efteråt hur det skapar gemenskaper i ens bostadsområde:

Efter ockupationen känner jag mycket fler folk här än vad jag gjorde förut. Jag kan inte gå från t-banan och hem utan att se nån från huset. Vi trodde ockupationen var ett medel för att nå ett mål: Att inte riva huset. Men nu undrar jag om inte själva ockupationen var målet. Det vi hade tillsammans, det vi skapade med varann var målet – själva huset var bara medlet.

Och vidare: Samira Ariadad involverade sig i den fackliga striden kring distributionsföretaget Lagena, vilket bl.a. blev till en dokumentärfilm i samarbete med Karin Arvidson, och i tidningen fortsätter hon analysen av osäkra just-in-time-arbeten och bemanningsföretag. Tobias Hübinette adopterades från Sydkorea, minns hur det känns att växa upp med en officiellt antirasistisk färgblindhet som norm, och kopplar adoptioners skapande av “transrasiella” till västlig liberal kolonialism. Samira Ariadad och Rasmus Fleischer gör en postdigital recension av Sunn O))):s våldsamma ljudspel och funderar hur deras magsäckar, trumhinnor och revben gemensamt sätts i vibrationer till konserten.

Det finns flera nämnvärda texter i Brand, som just använder skrivarens egen roll som aktör i analysen. Poängen är, att en sådan “autofenomenologisk” metod, baserar sig och formger beskrivningar genom de erfarenheter som uppstår i gemenskap. Eller, att upptäcka utåt genom att se och lyssna inåt. Skrivaren använder de tankar, erfarenheter, känslor och fantasier som uppstår i gemenskapen, till att göra analysen tjockare, bättre förankrad och med större användningspotiential (de som läser, och som själva vill göra något liknande, har nu exponerats för erfarenhetens efterreflektion – mycket terapeutisk!). Om problemet i att “ställa sig utanför” fenomenen för att beskriva dem, och klyschan om att ha “kritisk distans”, har Copyriot skrivit liknande saker.

Detta, att sammanfläta sin egen kropp i sammanhanget och använda den som instrument för undersökningen, relaterar till hur Hardt & Negri i boken Commonwealth (nyligen remixad) beskriver den intellektuellas roll. Den intellektuella måste undvika att begränsa sig till länstolen och kafét, för att upptäcka de affektbaserade sanningar som uppstår i det aktivistiska görande:

Strategiskt undersökande är det aktiva engagemang i produktionen av subjektivitet för att transformera verkligheten  [såkallad “biopolitik”, dvs. skapandet av livets omständigheter] …  vilket i sista ända medför produktionen av sanningar [jämför citatet ur Det stundande upproret]. Revolutionära drömmar bryter fram från politiska engagemang, skriver Robin Kelley: “Kollektiva sociala rörelser är inkubatorer för ny kunskap” [Det pågår redan forskning och  intellektuella diskussioner inom rörelserna]. Strategisk undersökning är något du inte kan prata om utan att göra det. (s. 127-128)

Den intellektuella kan därför inte vara en utanförstående kommentator, som kallt och distanserad analyserar rörelserna. Den intellektuella bedriver en sorts medforskning, sammanflätat och delaktig i rörelsernas aktiviteter. Men den intellektuella är inte ledaren av rörelserna, en avantgarde som går i förväg och bestämmer vägriktningen för de andra. I stället går rollerna som aktivist och forskare ihop:

Den intellektuella är och kan bara vara en militant, engagerad som en unik aktör bland andra, arbetande på ett forskningsprojekt vars mål är att skapa myllret. Den intellektuella är därför inte “i fronten” för att bestämma historians rörelser eller “på åskådarplats” för att kritisera dem, utan istället fullkomligt “inuti”. (s. 118)

———

Andra som läst och skrivit om Brand: Roya Hakimnia och Copyriot. En fin recension på Smålandspostens kultursida. De översatta citater är som vanligt försvenskade efter behov. Al kopiering är tillämpning.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.